Någonting håller på att hända med vänstern
Högern har varit tydliga med sina strategier. Är det äntligen dags för oppositionens svar? undrar Karin Pettersson
Stefan Löfven är statsminister igen, inget är förändrat och allt är förändrat.
De politiska kommentatorerna pratar om röda linjer, mandat och vem som förnedrat vem. Men under det pågår något större. Och kanske finns där börja på ett svar på hur vänstern kan ställa om till den tid vi lever i.
Den här tiden, ja.
Det är för det första en tid av glömska. Där det självklara motstånd som funnits mot rasism och nationalism försvagas i takt med att våra samhällens kroppsminnen av förintelsen bleknar. Det reflexmässiga skyddet för demokrati och människovärde finns inte längre. Detta har SD förstått, detta har M, KD och L accepterat. I dag finns bara Centerpartiet kvar som arvtagare till Reinfeldt och Borgs marknadsliberala projekt.
Det är också en tid av upplösta hierarkier. Industrijobben har blivit färre, dagens arbetare kan lika gärna leverera matbud eller jobba i kundtjänst. Allt fler har en högre utbildning, det påverkar i grunden värderingar, livsstil och röstande. Lägg till detta jämställdheten, att kvinnor klivit fram socialt och ekonomiskt.
Det är för det tredje en tid av skamlöshet, där sociala klyftor växer. Också detta har att göra med historielöshet. Efter fascismens och kommunismens genombrott förstod även Europas högerpartier vad fattigdom och ojämlikhet kan driva fram. Dagens ägande klasser begriper ingenting, de vill bara ha mer.
Dadgostar vill vara mer sosse än sossarna själva. Det är begripligt, men positionen är också en fälla, både för henne och Löfven
Det är till detta svensk höger har anpassat sig de senaste tio åren, under stora konvulsioner. Svaret är att mata upplevelsen av förändring med rädsla.
Deras berättelse om Sverige domineras av teman som kriminalitet och systemkollaps. Invandrarna är problemet, eller belastningen som Ulf Kristersson sade i veckan. Lösningen är repression. I denna berättelse finns givetvis sanningar.
Som att gängkriminaliteten är ett stort problem, som att många människor lever i rädsla och otrygghet. Det är de känslorna som ska förstärkas.
Detta om högern. Men vad är vänsters svar? Hittills: ingenting. De har agerat som om ”regeringsduglighet” räcker som stoppreplik när motståndaren pratar om blod och jord.
Men nu, och ja jag säger äntligen, håller något på att hända även på vänsterkanten. Jag blev glad när jag hörde Nooshi Dadgostars Almedalstal. Glad, ni vet, känslan! Det var när hon sade att det sociala medborgarskapet är vänsterns värn mot fascismen som den slog ut som en blomma i bröstet.
Målet har varit att vinna tillbaka den mytiske vita arbetarmannen, honom som SD gjort till politikens fetisch och laddat med bilder, känslor och innehåll.
Dadgostar vill vara mer sosse än sossarna själva. Det är begripligt, men positionen är också en fälla, både för henne och Löfven. Den svenska socialdemokratin – liksom många av dess systerpartier i Europa - har hittills svarat på det högerpopulistiska segertåget med två defensiva strategier.
Det ena är att man låst sig politiskt i mitten. Statsskulden ska betalas av, privatiseringarna ska förvaltas, förändringar ske i marginalen. Det andra har varit att gå SD till mötes i flyktingpolitiken och lägga om retoriken i nationalistisk riktning.
Målet har varit att vinna tillbaka den mytiske vita arbetarmannen, honom som SD gjort till politikens fetisch och laddat med bilder, känslor och innehåll.
Jag antar att det känns tryggt, hemtamt. Men det är en kortsiktig strategi, byggd på självbedrägeri.
För någon vecka sedan kom en rapport av Cas Mudde, en av världens ledande experter på högernationalistiska rörelser, skriven med statsvetarna Tarik Abou-Chadi och Reto Mitteregger. De har gått igenom röstningsmönster för socialdemokratiska och högerpopulistiska partier i Europa de senaste decennierna.
Slutsatserna är tydliga. Arbetarklassen utgörs inte av vita män. Arbetarklassen är heller inte reaktionär eller rasistisk, den har värderingar ungefär i linje med alla andra. Och de högernationalistiska partierna i Europa har inte hämtat sina flesta väljare från socialdemokraterna.
Högerpopulismens framgångar och S tillbakagång beror inte på varandra. Snarare är båda rörelserna är en reaktion på de långa linjerna: utbildningsrevolutionen, den ökade jämlikheten mellan kvinnor och män, gig-jobben och ökade klyftor. Det vill säga djupa strukturella förändringar – en del av dem resultatet av socialdemokratisk politik. Korrelation, inte kausalitet.
Det kräver andra svar än på 90-talet. Högerns är rädsla och repression. Vad är vänsterns?
Cas Muddes slutsats är att det är farligt för arbetarpartier både att å ena sidan vända sig mot mitten och å andra sidan bakåt, mot den etniskt färgade nationalismen. De bör i stället nå dagens arbetarklass så som den faktiskt ser ut: kvinnor och män, många unga, många med utländsk bakgrund, fast i gigjobb och otrygghet. Däremot går det inte längre att vänta sig väljarstöd på 40 procent, utan allianser med andra måste fortsatt byggas. Men det måste ske utifrån en tydlig vänsterposition.
Elsa Kugelberg skrev nyligen i DN att den politiska journalistikens upptagenhet av spelet skilt från ideologi både ger en falsk bild av vad politik är, men också gör den sämre. Jag tror att hon har rätt i det.
Men också det faktum att politiken beskrivs som en sluten, statisk värld, frikopplad från de samhällsförändringar som formar både människors livsvillkor och värderingar gör den stum och svårbegriplig. Vår tid är rövarkapitalismens och klimatkatastrofens, algoritmernas och fascismens. Det kräver andra svar än på 90-talet. Högerns är rädsla och repression. Vad är vänsterns?
Stefan Löfven är statsminister igen, men viktigare för Sverige i långa loppet är vad som händer på hans kongress i höst. Om den rörelse som fortfarande står bakom honom orkar åla sig ur sin tvångströja.
Alla strategier innebär risk. Också, och särskilt mycket just nu, den som stavas status quo.
