”Politiker gör sårbara grupper till slagträn”
Nicolas Lunabbas ”Blir du ledsen om jag dör?” förklarar hur gängvåldet uppstår
I ”Blir du ledsen om jag dör?” berättar han om ett fosterbarns ankomst, som vände upp och ner på tillvaron.
Nicolas Lunabba, talesperson för Helamalmö, skildrar också kampen för social rättvisa, de bråddjupa klassklyftorna, rasismen – och våldet, skjutningarna.
– När jag får höra att en ung människa har dött, då är risken stor att det är någon som står mig nära, någon jag lärt känna genom mitt jobb, säger han.
Jag tycker synd om de författare som släpper böcker samtidigt som Nicolas Lunabba. För nu kommer det att handla om Blir du ledsen om jag dör?.
Om Diamant Salihu med Tills alla dör lyckats belysa de dödliga gängkonflikterna och mekanismerna där bakom, så sätter Nicolas Lunabba med sin bok ännu mer fokus på förutsättningarna som föder dem. Varför den lilla status, den lilla plats i samhället man rår över, blir så oerhört viktig för en liten grupp unga att man är beredd att dö för den. Därför att de inte har något annat.
De blev bror och lillebror
Om barnen från Sveriges fattigaste områden, i staden med några av landets största klassklyftor, med skolan där man är ”bäst på att vara sämst”, skriver Nicolas Lunabba, 41, nybliven hedersdoktor och verksamhetsansvarig för organisationen Helamalmö, i en dagboksskildring med avstamp i när han tar sig an kaxiga busfröet Elijah.
Pojken växer upp i utsatta området Nydala och riskerar att dras in i gängmiljön. Han är en stjärna på basketplanen men lever med missbruk i hemmiljön. Han är utåtagerande och stökig. Hamnar i bråk. Tar ut sin ilska på omgivningen.
Pojkens intåg i Nicolas hem skulle bara vara tillfälligt, berättade Lunabba i fjol i sitt hyllade sommarprat. Men Elijah kom att bo hos Nicolas hela vägen fram till basketstipendiet till USA. De blev familj, bror och lillebror, och medan Elijahs jämnåriga vänner dog av våld, skadades för livet och hamnade i fängelse, blomstrade han. Någon såg honom, brydde sig, lyssnade, fanns där.
”Ingenting är fel att skriva om det är sant”
I sina föredrag brukar Nicolas Lunabba tjata om behovstrappan. Det grundläggande. Det som organisationen Helamalmö upptäckte saknades för många av stadens barn. Under några år fick han fylla alla de behoven för Elijah, som i dag spelar i den montenegrinska ligan för laget Lovcen. Men det är ingen rosenröd Hollywoodskildring, där hjälten storsint agerar rätt och riktigt i varje steg. I sin bok slår Nicolas Lunabba ner på sig själv, sin egen bakgrund av våld, alla försök att hålla distans till tonårskillen som flyttar in. Och likväl är det här en vacker berättelse om att till slut våga älska. Också.
I varje steg har han försökt vara hundra procent ärlig, säger Nicolas Lunabba, 41, på ett Södermalmsfik.
– Det har jag fått från litteraturen, att ingenting är fel att skriva så länge som det är sant. Och det är väldigt befriande.
Var det någon slags försvar, att kasta upp din egen byk i förväg? Allt fult och dåligt du gjort?
– Det är en fantastiskt smart strategi, men i det här fallet är det inte medvetet. För mig var det ett sätt att säga ”Kolla här, jag är fucked up, jag felar, jag är ett svin, jag är rädd, jag är skör”. Och genom att skriva det blir jag fri. Det är så viktigt att konfrontera sig själv och ju mer jag får syn på av mig själv, desto bättre mår jag.
När jag berättar att barnen kom hungriga till aktiviteterna, att de inte hade skor på fötterna, det är så grundläggande så då fattar folk direkt hur allvarligt problemet är.
Han tar sig effektivt an sin sallad – efter en skämtsam gliring om medelklasshaket jag valt. Under intervjun citerar han såväl PO Enquist som Tupac. På den svarta t-shirten står det Public Enemy. Och i sin bok berättar Nicolas om att stångas mot samhället. Organisationen han är talesperson för, Helamalmö, skulle från början lotsa in ungdomar i sunda fritidsaktiviteter, få in dem på sport. Men det var något som skavde.
Inspirerades av folkrörelserna
– När jag berättar att barnen kom hungriga till aktiviteterna, att de inte hade skor på fötterna, det är så grundläggande så då fattar folk direkt hur allvarligt problemet är, säger han.
– Vi började se strukturerna och ställa oss frågan: ”Hur gör vi bäst nytta?”. Den stora inspirationen till vårt skifte var de stora folkrörelserna, hur nyktert de såg på tillvaron och vad som måste göras, arbetarrörelsen, kvinnorörelsen och så vidare. De var exkluderade ur det etablerade samhället och byggde därför något eget.
I sitt arbete som ungdomsledare kommer Nicolas Lunabba ungdomar nära, blir en stöttepelare. I Blir du ledsen om jag dör? skildrar han en tillvaro färgad av död. Lasermannen-kopian Peter Mangs härjningar i Malmö, som följs av våldsamma konflikter, ungdomar som skjuts till döds. Lunabba har känt 19 barn som mördats eller själva mördat. Varje nyhetsnotis om skjutningar väcker rädsla.
– När jag får höra att en ung människa har dött, då är risken stor att det är någon som står mig nära, någon jag lärt känna genom mitt jobb. Och när jag först får höra om det har jag ingen aning om vem det är, eller hur nära personen står mig. Den känslan, igen och igen.
Verkar för social rättvisa
Samtidigt blir han irriterad över var fokus hamnar i debatten.
– Vi lägger ett för stort fokus på kriminalitet och våld, och det är väldigt medelklassbetingat att vi gör det. Om vi hade lagt hälften så stor vikt vid grogrunden, att folk lever ovärdiga liv, folk lever i fattigdom, vi har skapat ett samhälle där folk inte har tillräckligt att äta, vad vi behöver göra för att åtgärda det, både på kort och lång sikt, så hade vi både mått bättre och det offentliga samtalet hade blivit bättre – och det hade också löst många av problemen med kriminalitet.
Förändringen kom gradvis. Helamalmö blir en organisation som verkar för social rättvisa och stöttar med läxläsning, lotsar in till jobb, medlar i konflikter, bjuder på mat, och faktiskt – med Nicolas Lunabbas egna ord – tar kontroll över hela områden, för att få dem på rätt köl och öka tryggheten.
När har du varit som mest frustrerad i ditt arbete?
– Det mest frustrerande har varit att se hur det ser ut och samtidigt se vad som inte görs, veta vad som behöver göras, att stå med 20 års erfarenhet av hur man bygger förändring och ändå veta att ansvaret att förändra inte ligger hos oss. Vi har småsmulor, politikerna har miljarder. Och vad gör de? Det är inte bara så att de inte gör tillräckligt, utan de använder de mest sårbara grupperna som slagträn för sin egen agenda. Vill vi bygga ett hållbart samhälle så måste alla med. Där ligger frustrationen, eller hatet, mot hur det tillåts vara.
Nicolas Lunabba vet själv hur det är att leva i utsatthet. ”Jag levde som nedfallen i en spricka i världen” beskrev han i sitt sommarprat tiden efter att hans mamma dött, bara 47 år gammal. Han blev hemlös, sov under en period i ett skolklassrum.
– Jag läste Nedstörtad ängel av PO Enquist och den inspirerade till den beskrivningen, säger han.
– Det fanns ingen lösning, ingen väg ut. Inga människor, myndigheter att vända mig till. Jag låg ensam på det där klassrumsgolvet, naken inför världen. Men ändå kände jag hopp.
Han ler när mamman kommer på tal. Kvinnan som byggde en sådan grund i honom, att han inte gick under när tillvaron blev till kaos.
– Jag frågade henne: ”Är du orolig för mig, för hur det ska bli när du är borta?”. Hon svarade – och det här är ord jag bär med mig: ”Jag har aldrig, aldrig varit orolig för dig, för du har en sådan livsglädje, du har gnistan. Vad du än vill göra, så kommer du fixa det”. Hon sa så många saker som landade så sant i mig långt senare.
Kände ”han är min grabb”
I sin bok, och i sitt sommarprat, skildrar han hur Sverige behandlar barn olika. Barnen som satt vid ett torg och diskuterade sin egen förhatlighet. Kom fram till att en svart muslim var det värsta man kunde vara. De vuxnas rasism som silat rätt in i barnaöron.
Vänner till Nicolas mamma hjälpte honom att komma på fötter. När Elijah kom in i Nicolas liv var hans tillvaro sedan länge ordnad. Han fick en alltmer framskjuten position i organisationen, hade ett tryggt boende, var etablerad. Elijahs entré störde ordningen.
När Nicolas Lunabba slår ner på sig själv, så menar han att han kopierade samhällets känslokyla i den inledande relationen med Elijah.
– Jag försökte hålla honom ifrån mig, ville inte låta honom komma för nära. Jag försökte leta efter bitarna när han beter sig äckligt eller går emot mig, nästan så att jag målade upp en fiendebild. Och då gör jag exakt det samhället gör mot honom. Hittar anledningar för att inte ta ansvar för honom och förminskar hans människovärde.
– För om jag skulle ha sett honom för hela den sårbara människa han är, vad måste jag göra då? Just det. Ta honom till mig.
I boken berättar han om samtalen och om tilliten som byggs, om hur han inte kan värja sig längre.
– Jag kände ganska tidigt att ”han är min grabb”.
Vad gjorde er relation med dig?
– Relationen med Elijah tillät mig att öppna upp mig för andra människor. Så är det.
Jag är fundamentalt rädd som människa. Omständigheter har fått mig att täppa igen känslorna, men jag försöker bräcka upp min bröstkorg här.
Samtidigt blev skrivandet och läsningen den ventil han behövde, berättar han. Han nämner husgudar som Stig Dagerman, Annie Ernaux, Sven Lindqvist, Susanna Alakoski och Andrzej Tichý (”hans bok Eländet beskriver på så jävla många sätt det jag ser dagligen”). Och raderna som nattetid landade på papper var en väl bevarad hemlighet. Det var bara han och orden. I Sommar i P1 släppte han ut dem. Och gensvaret blev enormt.
Setts som lite macho
– Jag har vetat att det finns en fin kultur av solidaritet och medmänsklighet i Sverige, men detta har bekräftat att vi är långt fler som vill något annat än det som råder i dag, det mörka och destruktiva. Det har varit så förlösande, fantastiskt.
Han ler soligt, men blir lika snabbt allvarlig.
– Jag har nog ofta uppfattats som lite macho, du vet vi är från de här områdena, svartskallar och så vidare. Och för Sommar-lyssnarna ville jag betona: jag är svag och rädd. Jag är fundamentalt rädd som människa. Omständigheter har fått mig att täppa igen känslorna, men jag försöker bräcka upp min bröstkorg här. Det kändes skitviktigt. Och en man skrev till mig: ”Jag grät 2014, nästa gång 2017 när mitt barn föddes, och nu grät jag när jag lyssnade på ditt sommarprat.”
Budskapet gick fram, gav ringar på vattnet. Erbjudanden om bokkontrakt kom in medan sändningen fortfarande pågick, berättar han.
”Du räddade mitt liv”
I början av sommaren meddelades att Nicolas Lunabba utses till hedersdoktor vid Fakulteten för hälsa och samhälle på Malmö universitet.
– Det känns fantastiskt, säger han, med tillägget att det är ett personligt erkännande så väl som ett för organisationens arbete.
Navet i hans bok – Elijah Clarance, i dag 23 – var nyligen tillbaka i Malmö och hälsade på Nicolas och hans familj, sambon och de två döttrarna. Trots att Elijah och Nicolas nu bor tusentals kilometer ifrån varandra, så är relationen alltjämt stark och nära. Överst på önskelistan inför besöket: Nicolas pannkakor. Elijah fick då också läsa igenom bokmanuset.
Nicolas Lunabba blir blank i ögonen när han återger Elijahs kommentar:
– Det var så det var, Nick. Du räddade mitt liv.
