Var inte en idiot på bibblan
Ska det vara tyst på ett bibliotek?
Under försommaren diskuterades frågan livligt, och vagt definierade begrepp som ”tysthetsnorm” slängdes omkring.
Senaste vändan i debatten dök nyligen upp i form av en nyhetsartikel i lokaltidningen Vi i Vasastan, där två föräldrar vädrade sin ilska över att deras barn blivit hyssjade vid ett besök på Rum för barn på Kulturhuset i Stockholm. Tillsägningen upplevdes som kränkande. ”Det kändes som att våra barn skulle sluta vara barn”, säger en av föräldrarna i artikeln.
Kanske hade föräldrarna förväxlat ett barnbibliotek med en lekplats? Det är det många som gör.
Några år i början av 2000-talet arbetade jag som biblioteksassistent i Stockholmsförorten Jakobsberg. Det var utan tvekan det mest friktionsfyllda jobb jag haft. Tiden och energin människor kunde lägga på att slippa betala tio kronor i förseningsavgift upphörde aldrig att förbluffa, och passen ute på golvet var en ständig övning konflikthantering: affärskvinnan som försökte stjäla med sig sina favoritmagasin; grabbgänget som sköt slangbella på sprinklarna och vattenskadade halva biblioteket; den 30-åriga mannen som gärna satt och onanerade i tidskriftsrummet; de lokala a-lagarna som höll gravöl för Kenta Gustafsson inne på handikapptoaletten; tjejen som försökte ladda ner porr på en lånedator.
Människor behandlade helt enkelt biblioteket som sitt eget vardagsrum och lekland.
Som biblioteksanställd har man inga maktmedel, inga vapen eller skydd, annat än sin egen sociala förmåga och möjligheten att säga ”shhh”.
Ibland lyssnade folk när de blev hyssjade, ibland inte, men alla förstod spelreglerna. De stökiga killarna var fullt medvetna att de gjorde fel, och när onanisten blev utkörd sa han bedjande ”Men jag väsnades ju inte!”.
Regler kommer alltid att brytas ibland bara för att man just blivit tonåring och det känns spännande att göra något man inte får, ibland för att man är 4 år och inte vet bättre men att anpassa dem efter de som stökar mest är att göra sig själv en björntjänst.
Den så kallade ”tysthetsnormen” handlar nämligen inte om tysthet, den handlar om hänsyn. ”Var inte en idiot”-normen. ”Låt inte dina barn förstöra för andra”-normen.
Att säga ”Kan du vara lite tyst, är du snäll” till en besökare är inte en kränkning av någon form av rättighet över huvud taget, utan en påminnelse om att hen är en del av ett samhälle, en social gemenskap med skyldigheter som sträcker sig utanför den egna personen. Ja till och med utanför den egna familjen.
Sällan har behovet av sådana påminnelser varit större än i dag. Oavsett ålder.
