Hon vågade ta med också fnittret i sorgen
Margareta Strömstedt använde all sin mänsklighet när hon skrev
Säkert har också Margareta Strömstedt varit ung och dum. Men jag känner henne enbart från de självbiografiskt grundade böckerna hon skrev efter att hon fyllt femtio: romanerna ”Julstädningen och döden” (1980), ”Församlingen under jorden” (1990) och de mycket personliga minnesböckerna ”Natten innan de hängde Ruth Ellis” och ”Jag skulle så gärna vilja förföra dig – men jag orkar inte” (2013).
De är alla mycket kloka, ja faktum är att hon använder hela sin mänsklighet och alla årens erfarenheter när hon återberättar scener och historier ur sitt eget liv.
För fastän det numera ges ut väldigt många självbiografiska romaner och berättelser – trenden tycks bara växa, och jag har verkligen ingenting emot den som sån – så är det sällan, hur starka och stilistiskt egensinnigt dessa verk än lägger fram ”sin sanning”, som de når in i mig på ett djupare plan, eller sätter ljus på något som också gäller mig.
Men Margareta Strömstedts djupt personliga reflektioner från sitt liv som flicka, mor, ung och osäker journalist och hustru till en man i karriären har en sorts genomvärkt tyngd, de är tragikomiska, de blottar smärta, men de ”lämnar över” något som också gör mig lite klokare. Och mindre ensam.
Varje historia är noga rensad från onödigheter men aldrig enkel, aldrig någonsin dum
Som när hon berättar om flera sexuella övergrepp som hon tigit om för att förhindra ”skandal”. Eller om det allra svåraste: lillebroderns självmord i inackorderingsrummet i Lund. Hur hon och systern tog tåget för att lämna det hemska beskedet till föräldrarna, och hur de gick till fots från stationen och svartklädda, förskräckta och hysteriskt fnittrande närmade sig hemmet.
Att våga ta med fnittret i en sådan sorgescen är typisk för Strömstedts avklarnade skrivkonst. Varje historia är noga rensad från onödigheter men aldrig enkel, aldrig någonsin dum.
Men även om hennes eget skönlitterära skrivande kom igång sent hann hon med väldigt mycket annat. Hon var några år mellanstadielärare, gifte sig med Bo Strömstedt, var ung hemmafru i ett nybyggt höghus i ett lerigt Hagsätra medan maken blev kulturchef och sedermera chefredaktör på Expressen.
Redan som småbarnsmamma stegade hon upp till Dagens Nyheter och erbjöd sig att förbättra deras bevakning av barnkultur, och producerade sedan i många år kulturprogram på TV2. Några finns kvar på SVT:s Öppet arkiv, som den om Elin Wägner. Sedan kastade hon loss och skrev en biografi om vännen Astrid Lindgren samt flera egna barnböcker, som serien om Majken, byggd på egna barndomen i Småland.
Nu är hon borta, och en viss sorts rysning far genom oss halvgamla. För min sympati handlar förstås också om att vi är barn av ungefär samma tid. När hon skriver om sin Farah Diba-frisyr vet jag ju också precis vad hon menar.
