Låt förebyggande flum kosta hundra miljarder
Ska vi få slut på skjutningarna finns inga alternativ till enorma satsningar
Bara polisen kan agera när skjutningen väl pågår. Bara domstolar kan döma i de fall där åtal trots alla svårigheter väcks. Prat om långsiktigt och förebyggande arbete uppfattas nästan som en provokation när någon ligger död på gatan. Och det är provocerande, det känns anstötligt att sitta och hoppas på ett bättre läge om sju eller tio år samtidigt som nyhetsnotiserna om ännu en dödsskjutning surrar till i telefonen. Just då är det äckligt att blicka framåt, jag känner det själv.
Ändå är det svårt att inte tänka på det där när skjutningarna är så många, när vi hela tiden får läsa om nya gängmord och attentat. Om den ihållande skräck och de långvariga trauman som skapas för människor när idioter går loss med automatvapen i ett förortscentrum. För bestörtningen och sorgen måste få förvandlas till en strävan efter något bättre.
Minns ni pandemin? Den kostade staten hundratals miljarder extra på bara ett par år. Det fanns då inga andra alternativ än att agera, även om det blev ganska dyrt. Förresten var det inte något större ekonomiskt problem, för vi hade råd. Det förstod alla.
När vi ska förebygga eller hantera sociala problem tycks det dock inte finnas några pengar alls. Jag läste en artikel om att avhopparverksamhet är dyrt, nästan en halv miljon per person som ska hjälpas att lämna ett kriminellt gäng. Det är ingenting, inte jämfört med vad det kostar att avstå. Inte om vi vill ha ett bättre och tryggare samhälle.
Så varför gör vi tvärtom? Tror vi att det inte spelar någon roll?
Varför inte fyra miljarder? Eller åtta. Eller 80
Skolor skär ner eller stänger, det sparas in på elevassistenter och specialpedagoger. Socialtjänsten har för små resurser. Rehabiliterande insatser för såväl ungdomar som begått brott som vuxna kriminella är otillräckliga och underbemannade. Bibliotek, ungdomsgårdar, fritidsverksamhet och idrottsföreningar ses som onödigt och dyrt flum. Missbruksvården har inte platser nog att hjälpa vare sig gängbusinessens slutkonsumenter eller tramadoldimmiga kriminella som om de levde nyktert kanske skulle avstå från att skjuta. I alla nyss nämnda verksamheter, samt inom polisen, väljer många av de anställda dessutom att lämna för att arbetsvillkoren är för dåliga, lönen för låg och belastningen ohållbar.
Löften om hårdare straff hjälper inte här och nu. (De hjälper förvisso inte sen heller, men det är en delvis annan diskussion.) Att sparka rikspolischefen, som Sverigedemokraterna vill, hjälper inte heller här och nu. (Det finns goda argument för att byta ut honom, men det är också en annan debatt.)
Något som faktiskt gör skillnad – i dag, om tre år och om tio år – är att se till att nedskärningarna stoppas och att avvecklingen av det gemensamma upphör.
Socialstyrelsen betalade förra året ut 460 miljoner kronor i statligt stöd till arbete som förebygger kriminalitet. Pengarna bedöms ha haft effekt och minskat risken för att unga ska hamna hos eller bli en del av gängen. Men varför 460 miljoner? Varför inte fyra miljarder? Eller åtta. Eller 80.
Det spelar roll, på både kort och lång sikt. Jag är övertygad om att det hade kunnat hjälpa Kiarash, som Aftonbladets Johanna Rapp skrev om i veckan. Och hade han fått rätt hjälp i tid hade han inte bara varit vid liv – han hade heller inte haft några brottsoffer, eller anhöriga vars liv påverkas negativt för lång tid framöver.
Varje elevassistent som behålls räknas. Varje högstadieunge som får extra hjälp eller motiveras att fortsätta komma till skolan innebär skillnad inte bara för det barnet utan för hela samhället. Och varje familj som får rätt stöd i rätt tid av socialtjänsten, BUP eller en annan del av ett samhälle som finns där när det börjar gå åt skogen, är en pusselbit i kampen mot gängens rekrytering av de allra yngsta.
Det måste inte kosta 400 pandemimiljarder. Men kosta pengar måste det få göra. Mångmiljardbelopp här och nu. Det finns inte längre några andra alternativ.
