Ett land för eliten
Petter Larsson läser Tariq Alis nya bok om Pakistan
"Mat, kläder, bostad”. Så lydde det pakistanska Folkpartiets mest populära slagord i valrörelsen 1970. Partiet hade fötts ur det uppror bland studenter och arbetare som knäckte Ayub Khans militärdiktatur vintern 1968–69. Nu kammade man under Ali Bhuttos ledning hem miljoner fattigas röster och blev en central kraft i pakistansk politik.
I sin nya bok Pakistan mellan diktatur och korruption berättar den pakistansk-brittiske författaren och debattören Tariq Ali om hur han själv var på plats under revolten. Som revolutionär student agitator hetsade han folket mot regimen och såg under några år en glimt av en helt annan framtid för Pakistan.
Glimten släcktes snabbt. Autonomisträvandena i Bangladesh dränktes i blod och landet splittrades. Bhuttos Folkparti hade chansen att bryta militärens makt och göra upp med godsägarväldet, men ville eller vågade inte. En ny kupp följde, Bhutto själv avrättades
Sedan dess är Pakistans historia en växelsång mellan en halvkorrupt militärmakt och en helkorrupt politikerklass, tätt sammanflätade i varandra. Det är kutym att prata om folkets välstånd, men bara mena sitt eget. Bhuttos parti, så småningom under den nu mördade dottern Benazir, är numera inget undantag.
Ali är djupt besviken. Ingen går att lita på.
Här skriver han på sitt karaktäristiskt ömsom blommiga, ömsom ilskna sätt fram en extremt komplex historia om maktkamperna inom eliten, en elit Ali själv delvis är bekant med, äter middag med, intervjuar. Det vimlar av namn, titlar, konspirationer och motkonspirationer, släktförhållanden, valfusk och ond bråd död – allt för övrigt elegant fångat i det fantasirikt inbjudande filmaffisch lika bokomslaget av Eva Jais-Nielsen. Den som inte redan kan en massa, har inte en chans att hänga med på allt.
Betydligt mindre sägs, paradoxalt nog, om de miljoner på gatorna till vilka Ali sätter sitt hopp. ”Pakistans dilemma” skriver han, ”har aldrig varit att en upplyst elit strandat i ett primitivt folkhav. Det har vanligtvis varit motsatsen.”
Landet följer alltså ett rätt typiskt postkolonialt mönster. Befrielserörelserna enas i kampen för frihet, men orkar sedan inte göra upp med klassmotsättningarna inom landet. De gamla inhemska eliterna tar över: officerarna, köpmännen, godsägarsläkterna. Samtidigt fortsätter beroendena av utlandet i nya former.
I Pakistans fall heter beskyddaren USA. Med hot och mutor – inte minst militärt bistånd – satellitstyrs landet från Washington, inte en regering kan bytas utan godkännande från Vita huset, om man får tro Ali.
Nu står dock relationen inför en kris. Regimen Musharraf ställde sig på USA:s sida i kriget mot sina tidigare skyddslingar talibanerna. Han fick bra betalt, all ilska över den pakistanska atombomben försvann över en natt och militären dränktes åter i dollar.
När kriget nu spiller in på pakistansk jord, måste hans efterträdare hantera missnöjet inom en armé och en säkerhetstjänst som inte alls vill slåss mot sina egna landsmän eller tidigare bundsförvanter för USA:s skull.
Ali hoppas – vad ska en stackars revolutionär annars göra? – på en spricka, ett uppror, något som kan rubba militärens makt. Först då kan fönstret åter öppnas mot skolor, jordreform, sjukvård – och avmilitarisering. Mot mat, kläder, bostad.
Han vet ju vilken kraft de orden haft förut.
Petter Larsson
