Knock ’n’ roll
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Uppdaterad 2015-08-03 | Publicerad 2009-08-15
Martin Aagård om bullerregler som hotar den konstnärliga friheten
Alla svenska musikkritiker som påstår att de ”knockats” av en liveartist efter 2005 ljuger. Om de dessutom påstår att musiken var ”farlig” ljuger de värre än Phil Spector.
Mig har det bara hänt en gång. Mitt under Union Carbide Productions i Teaterladan i Hultsfred 1990 vek sig plötsligt knäna och jag föll i marken. Balansorganen i innerörat hade slagits ut av den osannolikt feta basen.
Det är att knockas av skadlig musik.
Men ikväll har alla lögnaktiga musikkritiker sin första chans på många år att underkasta sig ett konstverk med hela kroppen. Klockan 21.15 ställer sig nämligen 46-årige Kevin Shields och hans My Bloody Valentine på Way out West-festivalen i Göteborg och bryter mot lagen. Han måste göra det för att kunna uppföra sitt audio-fysiska skådespel. Ett av de vackraste ljudkonstverk som skapats med analog teknik.
Det kunde inte hända vid en bättre tidpunkt. I mitten på 2000-talet förändrades nämligen den svenska musikscenen dramatiskt. Fildelningen i all ära, men det var på livescenerna det hände.
Rufus Wainwright, Lykke Li och Frida Hyvönen uppträdde plötsligt på Dramaten. Singersongwriter-männen kom tillbaka, numera under etiketten ”folk”. Pianokvinnorna gjorde entré. Frida Hyvönen, Miss Li, Lykke Li, Hajen … alla spelade piano. En, ny lågmäld livescen där publiken spelade rundpingis och samtalade växte fram. Den svenska indiepopen var plötsligt inte längre bara ett creddigt inslag på exportrådets mingelpartyn. Den hade bara på några år blivit finkultur.
Och det var inget snack om varför det lågmälda pianoplinket regerade samtliga scener från Emmaboda till Dramaten: Det lät ju bra.
Och så mycket annan musik lät riktigt jävla illa.
Har man sett Hellacopters veva i luften på en rökfri pub i Borlänge eller Justice nicka bakom en mur av förstärkare på Emmabodafestivalen när publiken pratar mobiltelefon ett par meter längre bort så förstår man vad som hände.
Det var 100 decibel.
2005 införde Socialstyrelsen hårdare regler för ljudvolym på svenska scener. Ljudet fick inte längre överskrida 100 db i genomsnitt och aldrig vid något tillfälle 115 db. Hemliga kontrollanter mätte nivåerna, men numera tvingas många arrangörer registrera volymen på en datafil. Böterna kan uppgå till 50? 000 kronor. En siffra som kan krossa en liten musikarrangör för gott.
Det är poänglöst att förklara hur starkt en Justice-konsert på 100 db låter genom att jämföra med olika hushållsapparater. Om jag skriker rakt in i ditt öra på hundra decibel mår du illa. Spelar jag trummor i ditt vardagsrum passerar jag lätt den gränsen men du kommer inte ens tycka att det låter störande.
En rolig effekt av regelverket är att många trötta svenska ljudtekniker plötsligt blev väldigt kreativa. Det går nämligen att tänja på reglerna genom att till exempel successivt höja volymen eller ta långa pauser. Små tricks som är helt tillåtna.
Kan det vara skadligt för hörseln?
Svaret är märkligt men sant: Ingen har någon som helst aning.
Den runda siffran 100 db har nämligen tagits nästan helt ur luften. Den bygger på att bullergränsen under arbete, åtta timmar om dagen, fem dagar i veckan är 85 db och att en konsert förmodas vara runt fem timmar.
Men värre är att i den rapport som regelverket bygger på finns endast svaga indikationer på att livemusik kan orsaka permanenta hörselskador. Det finns inte heller några belägg för att det kan orsaka permanent tinnitus, en sjukdom ingen vet vad den beror på. Vad man vet är att tinnitus ökar med åldern och är vanligare bland män. Man har också belagt att den är stressrelaterad, kan drabba under depressioner samt att den är dubbelt så vanlig hos klarinettister som rockmusiker på amatörnivå.
Men det märkligaste är att om barn under 13 år närvarar så är gränsen 97 db trots att ingen forskning visat att vuxna öron tål ljud bättre än barn.
Gränsen på 100 db är en rent moralisk gräns som saknar grund i forskning och praktisk erfarenhet. Den har förstört en av de mest fysiska, brutala och överdrivna konstformer som finns: gitarrocken.
Men i kväll slår den tack och lov tillbaka.
Med en Fender Jazzmaster.
Kevin Shields kommer från Irland, ser ut som en mellanstadielärare och har tinnitus som en hel panflöjtorkester. Själv är han övertygad om att det beror på att han använt hörlurar. Hans band My Bloody Valentine är så högljutt att Youtube-klippen från deras comebackturné är olyssningsbara. Mobilkamerornas mikrofoner kan omöjligen hantera det ofattbara ljud som vräks ut. Under konserternas sista 20 minuter råder ett hypnotiskt inferno. Bandet spelar faktiskt så orimligt starkt att de själva delar ut gratis öronproppar.
Det kan framstå som en provokation, men det är musik. En musik som förvandlar elgitarren från ett melodi- och rytminstrument till en ljudfontän. En maskin som modulerar en konstant rundgång. De övertoner och klanger Shields slungar ur sina instrument går helt enkelt inte att återskapa på lägre volym.
Kevin Shields brott mot de svenska censurlagarna kommer förmodligen bara leda till att Way out West får betala lite böter och att ljudmoralisterna får vatten på sin kvarn. Men alla censurpoliser som på plats försöker begränsa den
konstnärliga friheten får förhoppningsvis det straff de förtjänar – 120 decibel rakt i knävecket.
Martin Aagård
