Hedda Gabler här och nu
Sällsynt äkta levande och för hjärtat begriplig Ibsen
Musikkritiker. Finns det bland yrkesskribenter några mer kultiverat tävlingsinriktade? Kanske för att mångas början är ren beundran, en privat kärlek till idoler och band som både kunde formulera tillvaron och vara någon att i fantasin vara. Så att till exempel ge sig på att skriva den bästa ”Dekonstruktionen av 1900-talets rockhistoria och dess hjältar” blir att djupast förstå och skarpast analysera de dyrkades, de tidigt i livet meningsskapandes sound.
Rätt viktigt att äga då.
Jag säger inte mer om detta än att Jörgen Tessmans och Ejlert Lövborgs drygt sekelgamla strid kring vem som skriver bäst i de akademiska texter som avgör deras framgång, dessa texter har nu skiftat ämne.
Okej, jag säger Bob Dylan också och att det är en storartat enkel förflyttning till nuet Farnaz Arbabi gjort av Ibsen i och med detta nya ämne. Scenen själv är mest bara halvt gulmålad och får sent omsider en soffa. För det är som bekant inte korrekt rekvisita som förflyttar klassiker i tid och rum utan förmågan att hitta dagens spegel till pjäsens spänningar. I Hedda Gabler i Uppsala är dessa identifierade som professionell populärkulturuttolkaravundsjuka, existentiell ödslighet och maktlekar.
Och Bhar Pars Hedda är så deprimerad. Inte sur, ängslig eller ens rastlös, utan djupkyld av en depression som verkar medfödd. En otäck kombination av sorgsen alienation som kan misstas för integritet och ryckiga, motsägelsefulla attacker mot olika destruktiva projekt. För gör det ont och blir skit av något så känns det ju lite i alla fall. Det är en Hedda-läsning som gör sig kvitt många tidigare drivkrafter: Denna Hedda är inte kär i Ejlert, är inte rädd att mista pengar eller status, är inte svartsjuk på Tant Julle, är inte bortskämd, projicerar ingen ambition på sin make, föraktar ingen, är inte fångad i dockhemmet, är inte sexuellt frustrerad. Hon känner sig tom. Möjligen skräckslagen för något som växer i magen. Lika tom, antyder regin diskret och grymt, som den tysta vetskapen om att vara den som skriver om men aldrig kommer att vara Dylan.
Genom att tömma Hedda och de andra rollerna på symbolik blir allihop sällsynt äkta levande och för hjärtat begripliga. Och helt logiskt, välspelade rakt igenom.
