Kampen för en bättre vär(l)d
Ann Charlott Altstadt om 80-talets husockupanter och förlorade visioner
Jag var ung på 80-talet, i det som i dag, när högern vunnit slaget om historieskrivningen, kallas DDR-Sverige. Ett så framgångsrikt politiskt projekt att filmregissören Johan Renck, före detta artisten Stakka Bo, kunde ta svartmålningen till helt nya öststatshöjder när han i magasinet Filter påstod att det under denna tid bara fanns en sorts bröd och två sorters flingor i Sverige.
Så var det naturligtvis inte, men åttiotalet var en helt annan värld. För att använda den mest slitna av alla klichéer: jag blev vuxen mitt i det som var en brytningstid – på riktigt.
På åttiotalet var vänsteralternativen fortfarande levande i offentligheten, i ömsesidig kommunikation med engagemang, aktivism ja, med hela föreställningsvärldar som i dag dött eller förpassats ut till medieskuggan.
De svartvita fotografier på åttiotalets unga husockupanter och demonstranter, som föreningen Avanti Framåt! nu ställer ut på S:t Paulsgatan 2 i Stockholm, försöker inte försäkra oss, som dagens paroll, att en annan värld är möjlig. För tonåringarna, i rivningskåkar, på fest eller i poliskonfrontationer med frisyrer och kläder lika främmande otidsenliga som deras protester, var en annan värld helt självklar.
Ja, för mig också. Malliga Muffare med Palme-fientliga dekaler på attachéportföljerna, Assar Lindbeck på DN-debatt, näringslivets 4 oktober-demonstration, kanslihushögern, Rosornas krig, yuppien i sportbil med dalmatinerhund på sossarnas valaffisch och all propaganda om att den offentliga sektorn inte bara var för ofantlig utan också ett fängelse – inget av det där rubbade mig.
Jag levde i det mest jämlika samhället någonsin och kritiserade allt. Med en levande vänstermångfald runt mig kunde jag inte tro annat än att välfärdsstaten med tiden skulle expandera till någon sorts socialism. Det hade hunnit bli 1990–1991 innan jag riktigt fattade att det var kört och att vi trätt in i ett nytt politiskt landskap. Sossar med makt betraktades som fienden och fortsatte vara det, men nu för att de så uppenbart inte var sossar längre.
Fotografierna, mestadels tagna av aktivisterna själva, bildspelet och amatörfilmen på repeat vittnar inte bara om åttiotalet som en förlorad värld, utan också om de visioner som tappades bort i jämnhöjd med nittiotalet. En sådan handlade om något så fundamentalt men i dag så avlägset som en juste bostadspolitik i en jämlik stadsmiljö.
Tänk att det för bara några decennier sedan kunde ligga ett anarkistiskt bokkafé, Svarta månen, i den i dag så supergentrifierade Götgatsbacken mitt i hjärtat av hipster-Södermalm. Den stadsdel som amerikanska Vogue utnämnt till den tredje mest coola stadsdelen i världen. Där planerade ett gäng ungdomar, i protest mot tomma hyresrätter, rivningar, lyxrenoveringar och kontorisering, de tio hus-ockupationer mellan 1985 och 1989 som fotoutställningen vill bevara i vårt kollektiva minne.
Men den nya tiden låg redan i startgroparna, vilket föranledde aktivisternas slagord mot hyreshöjningar för ett yuppiefritt Söder. Begreppet ”bostadskarriär”, som föddes ur den borgerliga tok-rean på Stockholms allmännytta och den gigantiska förmögenhetsomfördelningen som följde, skulle låtit som rena rotvälskan på 80-talet.
Att vi i dag förväntas vilja äga vårt boende på en förkrympt och för dyr segregerad bostadsmarknad men egentligen blir totalägda av bankerna, skulle i backspegeln ha varit en overklig dystopi.
Utställningen visar minnen av en politisk kamp, men också ett nederlag: Vi hade inte en chans men vi tog den, läser jag någonstans. Men fotografierna, som glömda samlat damm i årtionden och nu omsorgsfullt bearbetats och förstorats, blir utan sitt sammanhang åter som förlorade.
Man kan köpa Greatest Hits 1985–1989, en samling artiklar ur tidskriften Total Brand från de aktuella åren som ger fotografierna en bakgrund. Men jag skulle önska att bilderna fick mer hjälp att bli politik för vår tid. De som var med känner igen varandra och vet vad som hände och var, men jag saknar informationstext. Namn och ögonblickskommentarer som lyfter fotona och personerna ur det förflutnas anonymitet och gör dem än mer levande, för att de inte ska riskera bli en upplevelse av endast estetisk tidsanda.
I dag är aktivisterna i medelåldern, Södermalm oigenkännligt och deras motpart, dåvarande socialdemokratiska fastighetsborgarrådet Mats Hulth, har gått till näringslivet. På en utfrågning under utställningens vernissage ville Hulth påminna om att den tidens bostadspolitik ändå med dagens mått var smått utopisk.
Han erkände också ockupationerna som en del av Stockholms kulturhistoria och passade på att dementera det envisa ryktet att han personligen slog sönder toaletterna på Skaraborgsgatan för att göra fastigheterna obeboeliga för ockupanterna.
En annan tid, en annan värld på S:t Paulsgatan 2 vid Götgatan där söderledens täta skitiga biltrafik då låg i öppen dager, dominerade gatubilden och skar itu Södermalm likt finmedelklassens invasion i dag.
