Nu har Nile Rodgers budskap blivit radikalt
Polarpristagarens 70-talsdisco är precis vad vi behöver
Det ska vara glad disco – i bilen, på festen, lite överallt har vi tydligen blivit nostalgiker, eller bara törstande efter något enkelt, glatt, energiskt. Min generation tycks ha kastat sina svarta kläder, sitt svårmod och sina kamptexter. Nu behöver vi 70-talshitarna, ”We are family”, ”Good times” och andra, inte bara ur Nile Rodgers imponerande produktion. Årets Polarpristagare (tillsammans med Esa-Pekka Salonen) är en gigant inom den genre som är underhållande och extremt dansvänlig.
När det begav sig behövde vi något annat. I Västerhaninge där jag växte upp hette musikföreningen EFMD, Enad front mot disco. Idealet, i det tidiga 80-talet, var hardcore, punk, möjligen reggae. Discon var inte bara hatad, den var utraderad. Den var mesig, töntig. Alldeles för glad. Alldeles för opolitisk. Jag tror att det i hatet mot discon också låg ett förakt mot något mjukt, tjejigt, bögigt. Mot dans och rörelse som var sexig i stället för protestfylld och aggressiv.
Nile Rodgers (född 1952) grundade Chic 1977 och hans samarbeten har varit breda – David Bowie, Madonna, Jeff Beck, Daft Punk och en drös till – de låtar han skrivit eller producerat enorma hitar – ”Let’s dance”, ”Like a virgin”, ”Upside down”, ”Get lucky” – och visst är han helt i linje med Polar: det finns någonting för alla, inget är farligt eller utmanande.
Eller?
Efter attackerna 11 september 2001 startade Nile Rodgers ”We are family foundation” (WAFF) – döpt efter den låt Sister Sledge gjorde en hit av – som syftar till att öka samarbeten och förståelse. Den riktar sig främst till uppväxande generationer och finansierar bland annat skolbyggen, utvecklar mentorskap.
”We believe in the power of humanity” är ett ledord och ja, i den här tiden är det radikalt, även om det inte uttrycks som den sista striden.
