Ge Janne Josefsson ett vettigt poddformat
Det är dags att låta hela genren ”kändisumgänge” dö
Kändisar behöver inga vänner. I alla fall inte för att fylla tillvaron med samkväm. Under förutsättning att man är okej med att bjudningarna man gästar eller står för spelas in i någon form, ska sägas. Men det är väl i de flesta fall mest en krydda.
När man ätit sig igenom Stjärnorna på slottet, Renées brygga, Tillsammans med Strömstedts, Mia på Grötö, Weekend hos Zia, sommarpratat en sväng, pratat om sommarpratet i Sommarpratarna kan man mätta magen med En smak på livet hos Lundgren/Haag, kanske lattja i Klockan nio hos stjärnorna, och sen kan man hälsa på hos Hanna Hellquist för En sommar i Grums eller smörja kråset hos Benjamin Ingrosso. Listan kan förlängas i all oändlighet men jag tror ni fattar poängen.
När tv-mediet är uttömt kan man nuförtiden ta steget ut i poddens underbara värld och för att dra ett färskt exempel, knacka på hemma hos en journalistikon. I nya podden Oväntat besök hos Janne Josefsson hälsar en hemlig gäst på hemma hos den tidigare SVT-giganten som varit pensionär i några år. Premissen är Han är känd för att knacka på hos andra, själv bor han på skyddad adress, bakom skottsäker dörr, och får aldrig besök – förrän nu. Hittills har Jenny Strömstedt, Per Andersson, Jan Emanuel, Dominika Peczynski, Patrick Ekwall, Mia Skäringer och Soldoktorn tagit sig dit.
Det finns knappt något dessa umgängesprofiler har kvar att berätta efter alla år denna genre tillåtits fortgå
Tillåt mig att vidga lungorna för en djup, djup suck och låta ögonen rulla långsamt från ena sidan till den andra.
Det är inte det att det är något större fel på det här samtalet jämfört med något annat av tidigare nämnda tv-program. Men det finns knappt något dessa umgängesprofiler har kvar att berätta efter alla år denna genre tillåtits fortgå. Och när samtalskonceptets ena part dessutom är densamme vecka efter vecka blir det inte desto mindre monotont.
Man hör ofta att pensionen är svår och att det är tufft att bryta med arbetslivet. Det har jag full förståelse för, kanske inte minst för en sådan urkraft som Janne Josefsson. Men snälla, ge karln ett koncept som känns åtminstone ett uns nyskapande. Den här genren måste tillåtas att självdö.
