Våldet från unga män drabbar oss allihop
Minna Höggren om domen efter morden på Latinskolan i Malmö
En vän till mig berättade om en serieremsa hon sett på Instagram. En liten figur släpade på ett rejält flyttlass, sedan en lite lättare koffert, sedan en resväska med hjul och slutligen en liten plånka som lätt slank ner i innerfickan. Så fungerar sorg, den blir lättare med tiden, men kommer alltid vara med en.
I mer än fem månader har sorgen burits av dem som kände lärarna som mördades av en elev på Latinskolan i Malmö en måndagseftermiddag i mars. I dag dömdes mördaren till livstids fängelse för dubbelmorden på min gamla mentor, på andras mattelärare, kollega, vän, mamma och dotter. Några har under sommaren tänkt på henne när de hört Thåström på bilradion, andra har för första gången tågluffat genom Europa och suttit vid stranden och pratat om dem. Några kommer inte kunna gå tillbaka till sin arbetsplats utan dem, andra är glada över att vara tillbaka för en ny termin på skolan.
Under några av sommarens varmaste dagar pågick rättegången mot 18-åringen vid Malmö tingsrätt. Första dagen rapporterade medierna flitigt, men sedan blev det ett svalare intresse. Jag frågade en kollega på en annan tidning varför de inte hade någon bevakning. Troligtvis på grund av personalbrist och semestertider svarade han.
Jag kunde inte låta bli att tänka på hur mediebevakningen sett ut om det hela hade utspelat sig på Södra Latin i stället för Malmö Latin, eller som en elev uttryckte det, ”Hade det hänt i Stockholm hade det typ varit på Melodifestivalen.” Avståndet mellan Malmö och Stockholm är ibland lite väl påtagligt, men det blir väl så. Även avståndet mellan platsen där morden skedde och den andra delen av skolbyggnaden blev märkbar för eleverna, berättar min lillasyster som gick sitt sista år på skolan i våras. Om man har möjlighet att distansera sig gör man det.
Några politiska åtgärder har inte heller presenterats. Trots valår och flera ofattbara våldsdåd på senaste tiden verkar politikernas utspel om att ”få ordning på brotten” vara reserverade för dem som befinner sig långt ifrån dem.
Visst, politikernas jobb är inte att trösta, men lite hopp hade inte suttit fel när händelsen på Latinskolan var det tredje skoldådet i Skåne på sex månader. När mord som det i Visby, på Fields och på Emporia löser av varandra. När morden på unga killar utförda av ännu yngre killar blivit vardagsmat. Man ska inte bli paranoid, men det dumma argumentet om att ”vanligt folk” inte blir drabbade håller inte längre. Alla blir drabbade av våldet, och vilka är egentligen vanligt folk?
Nedskärningarna verkar vara kroniska och ungdomars psykiska ohälsa likaså. Vem ska ta hand om dem då, och vem ska falla offer för dem?
Man ska inte vara paranoid, men jag har börjat bli rädd för män igen. För några år sen var det på grund av tafs på festivaler och tanken på att gå hem själv sent på kvällarna. Nu oroar jag mig för unga ilskna, vilsna män. Jag oroar mig för att deras lärare larmar till BUP, men att det inte finns någon plats för dem. För att de självmant ringer till psykiatrin, men ingen svarar. För att den enda gemenskap de hittar är i våldsbejakande extremism och för att någon av dem jag älskar ska stå i vägen för deras meningslösa utåtagerande. ”Det är inte så jävla lätt att vara man” säger 18-åringen i en förinspelad video som polisen återskapat från hans telefon och dator. Ett pusslande för dem som vill förstå hur detta kunde ske. Dåliga resultat i skolan, mobbning i barndomen och sökhistorik från incelforum.
Förövarna får inte ta allt fokus, det är inte dem vi ska minnas. Under rättegångens sista dag uttalade den ena lärarens man sig i Sydsvenskan. Att han i den positionen kunde sätta fingret på den utmaning som väntar är beundransvärt, han säger: ”Jag tror ingen kan acceptera en skola där lärarna ska behöva blicka ut över sin klass vid terminsstarten och ens snudda vid tanken på vem av eleverna som kan ta med sig täljkniv, hammare och yxa. Och göra så att man inte kommer hem till sin familj igen.”
En redan utsatt arbetskår som gör vad den kan med givna medel. Fångar upp och lyssnar vid sidan av att lära ut och utbilda. Eller som den upptejpade A4 bland havet av blommor utanför skolan i mars beskrev det i sin enkelhet: ”lärare är de viktigaste”. Ingen ska behöva sätta livet till för den uppgiften.
Man kan inte skydda sig från allt ont, men att det finns instanser som fångar upp såriga individer innan de sårar andra är en avgörande del i ett förebyggande arbete. Samtidigt ökar trycket på psykiatrimottagningarna i samma takt som en efter en av dem försvinner. I Stockholm blir 16 BUP-mottagningar till nio. Nedskärningarna verkar vara kroniska och ungdomars psykiska ohälsa likaså. Vem ska ta hand om dem då, och vem ska falla offer för dem?
I Expressen har skribenter under sommaren fått skriva fritt under uppsatsämnet ”min skola,” några av dem nämner en gammal lärare som de vill tacka. Jag önskar att jag också kunde säga tack till min lärare, det är sjukt att jag inte kan göra det. Men en sak är säker, vi bär med er i våra innerfickor vart vi än går.
