De har utvisats gång på gång men blivit kvar
I dag är det resandefolkets dag – en del av Sverige sedan 1512
Präster kunde bete sig lite hur som helst, men år 1597 hade kyrkoherde Ericus Petri i Dingtuna gjort något oförlåtligt. Han gav nattvarden till ”tattare” – det vi i dag kallar för resandefolket. Ericus Petri avsattes.
I dag den 29 september firas resandefolkets dag eftersom det första säkra belägget för att gruppen varit i Sverige är från den 29 september 1512, då ett 30-tal ”tatra” kommer till Stockholm. De tas emot väl. Ledaren kallas greve Antonius.
Tre år senare beslutar plötsligt stadens ledning att ”tattare” inte får vara i Stockholm eftersom de är tjuvar. Vad har hänt? Handlar det om Antonius grupp eller några andra?
Frågan kompliceras av att den äldre forskningen är så präglad av en genuin motvilja mot studieobjektet. Källorna tolkas alltid till resandes nackdel.
”Tre år senare har man i staden alldeles tappat tålamodet med de besvärliga främlingarna”, skriver Allan Etzler apropå rådets utvisningsbeslut 1515 i ”Zigenarna och deras avkomlingar i Sverige” från 1944 – en detaljerad men ökänd bok som från början till slut går ut på att visa att resande är tjuvar och bedragare. Han tar som exempel ”en rättegång mellan en stockholmare och en tattare rörande en stöld- och slagsmålshistoria” i november 1512.
Men går man själv till källorna och läser protokollet handlar det inte alls om att någon resande stulit. Tvärtom, ”tattaren” som nämns i rättegången har blivit bestulen.
Under dessa tre år 1512–1515 går det inte att hitta ett enda fall där resande varit åtalade. Men de har använts som syndabockar. I november 1515 anklagas en man för stöld, men frikänns eftersom ”tattarna” varit vid brottsplatsen. Det finns inga bevis för att de har gjort något, men de är inte där och kan försvara sig.
Under både 1500- och 1600-talet beslutas att alla resande ska utvisas eller dödas. De blir kvar ändå.
Ju äldre källorna är, desto mer friskt blandas (de i dag nedsättande) beteckningarna ”tattare” och ”zigenare”. Med tiden kom ”zigenare” att syfta på romer som invandrade sent 1800-tal och ”tattare” de romer som funnits här sedan 1500-talet – även om de förstås har blandats med andra. Redan i 1600-talskällorna har de resande svenskklingande namn som Hans, Per, Anna och Märit men de har också behållit sitt eget språk – svensk romani.
Kyrkans ledning hävdar att ”tattarna” inte är riktiga kristna. Därför måste man porta dem från kyrkan. Ett mycket märkligt argument. Att de vill gå i kyrkan är väl snarare ett tecken på att de är kristna.
En annan sak som alltid återkommer i kyrkans och statens påhopp är att de resande är opålitliga. Eftersom de reser runt och lär känna alla vägar i landet skulle de kunna leda fram fiender där.
Trots detta värvade den svenska armén ofta män från resandefolket. Långt in på 1800-talet var soldat ett av de vanligaste yrkena för resande.
Situationen har inte alls varit olik den för andra nationella minoriteter som samer och judar. De resande har varit en självklar del av Sverige utan att vara välkomna. Utvisats gång på gång, men blivit kvar.
