Helt enastående bok om modernt slaveri

”Slavdrivaren” går rakt in i gigarbetets diamanthårda kärna

Göran Greider

helskärm

För mycket länge sen arbetade jag vid det löpande bandet på några olika fabriker. Ett av dessa jobb var när jag stod och pressade kavajer på konfektionsfabriken i Vingåker i ett helvetiskt tempo. Vid ett annat band satt min mamma och sydde. Där slet också de vietnamesiska båtflyktingar som anlänt till orten.

Men det jag minns när jag sluter ögonen är klockan som satt på väggen: Detta ständiga stirrande upp mot minutvisaren som retligt släpade sig fram till nästa rast medan mina händer automatiskt rörde sig under mig. Jag minns också finländaren som befann sig bakom mig och som levererade så jäkla snabbt att jag blev förbannad när jag inte hann med. Och så minns jag tidsstudiemannen som kom ner från kontoret och med klockan i hand skulle mäta upp det jag gjorde.

Man befann sig i ett evigt nu, i de uppstyckade ögonblickens tid. Man befann sig i nittonhundratalet, i det tayloriserade arbetets värld.

Jag nämner inte detta för att verka erfaren, för det är jag inte; omkring mig fanns människor som hela sina liv stått vid de där löpande banden. Men när jag läste Anders Teglunds nya bok ”Slavdrivaren” vällde bilderna fram av det löpande bandet så oerhört starkt. För några år sen kom han med ”Cykelbudet”, som berättar om hur han tog jobb på plattformsföretaget Foodora. Han fick sparken därifrån när ledningen fick höra att han skrivit en bok om sitt jobb. 

Nu har Teglund skrivit en uppföljare där han följer en av de dispatchers, alltså ett slags trafikledare, som i realtid chattar med de tusentals Foodorabuden runtom i landet, när de inte hittar adressen, fått punktering, eller vägrar ta en långväga order som kommit via appen.

Dispatchern Dennis hörde av sig till Teglund när ”Cykelbudet” kom ut och i den nya boken sitter han hemma hos Dennis och följer hans arbete vid datorn. Det forna cykelbudet Teglund har flyttat utsiktspunkten ett pinnhål högre upp i Foodorahierarkien och det visar sig att Dennis - med iranska rötter – är en mycket vältalig och klarsynt ung man, förbannad på företagsledningen men lika förbannad på buden därute i regnet som beter sig som ”offerkoftor” och bara klagar.

Vad är din roll egentligen, frågar Teglund där han sitter på en soffa intill Dennis i hans lilla etta i Södertälje och svaret blir: ”Att göra skitgörat åt ledningen. Typ driva slavarna. Det är exakt vad det är. Vi borde inte ursäkta det. Det är så det är. Vi får göra smutsgörat …. Ja, gud, ja.” 

I vartannat kapitel får vi följa Dennis och Teglund under chattandet med matbuden och i vartannat djupdyker författaren i den enorma litteraturen om slaveriets historia, från antiken till dagens management. Och slavdrivaren växer till en gestalt som varit bärande i alla samhällen. Slavdrivaren var/är mellanledet mellan slavar och herrar, han kunde vara vit eller han kunde vara svart. Idealet var, som det kunde heta, en person som var ”väldigt svart med ett väldigt vitt huvud”. 

Under loppet av artonhundratalet effektiviserades slavarbetet på de amerikanska plantagerna. Ägarna började mäta och räkna och hitta andra sätt än enbart det rena våldet för att suga ut de svarta slavarna. Teglund menar att mycket tyder på att det var effektiviseringen av slavarbetet som snart kom att influera den enorma effektiviseringshetsen inom industrin.

Klockan blev den nya piskan. Och jag minns klockan på konfektionsfabriken i Vingåker och jag minns förmännen – dessa olycksaliga själar som stod mellan ledning och anställda. Som Dennis vid sin dator. Han retar sig på idioter till cykelbud som inte klarar något själva och han retar sig på ”slavfirman” Foodoras ledning.   

Människor kring en app, skulle Teglunds bok också kunna heta. För så är det: Algoritmerna behöver bistånd, av underbetalda spökarbetare som hukar vid sina skärmar runtom i världen. Och hela plattformsekonomin landar i Teglunds bok i Kongos koboltgruvor där totalt maktlösa arbetare går runt som för oss osynliga spöken.

Det är ingen idé att jag försöker återberätta allt i denna faktiskt helt enastående bok. Sju sidor anteckningar har jag efter läsningen. ”Slavdrivaren” är underligt anspråkslös och samtidigt överväldigande. Samtalen med den klarsynte men bittre Dennis samsas med essäer och känslan kommer ibland över mig att det i dag enbart är i sådana svepande essäer som den smärtsamma totaliteten i våra samhällen kan uttryckas. Teglunds udda musikaliska infall och hans utflykter i ordens historia – ord som slavdrivare eller ghosts – ger den en märklig intellektuell lätthet, som om Erik Satie hade skrivit en indignationsroman.

Jag läste häromveckan om Erik Hågårds undergångsroman ”Ursinnet” där all kollektiv sammanhållning bland arbetare är borta. Teglunds bok inger mig samma känsla. Appar och plattformsföretag skapar social död omkring sig.

”Gigarbetets essens, de tillfälliga uppdragen, skapar en sorts komprimering av tiden till ett ständigt nu.” Exakt så kände jag en gång vid det löpande bandet. Men då hade man ändå en fast lön. Jag behövde inte betala för strykjärnet jag höll i handen så som cykelbudet måste betala för sin utrustning. Och slavdrivaren/förmannen kom fram till mig, fysiskt, andades på mig irriterat, men han hade ett ansikte, jag visste till och med var han bodde, i motsats till slavdrivaren Dennis relation till otaliga matbud runtomkring i Sverige.