Nya tider för det fria ordet
Åsa Linderborg om bokmässan och varför vi måste ta debatten med avgrundshögern
För snart fyra år sen granskade Aftonbladet Kultur sex högerextrema sajter varav Nya Tider var en. Sedan dess lever jag med skottsäkra fönster.
Trots detta försvarade jag Nya Tiders rätt att ha en monter på årets bokmässa i Göteborg. Eller snarare: Jag skulle gå med på vilket beslut Bok och Bibliotek än hade fattat, bara de argumenterat för det, men det kunde de inte.
För mig var det tidningens statliga presstöd som avgjorde att de skulle få delta på en bokmässa med yttrandefrihet som tema. Rent principiellt borde yttrandefrihetens vänner önska det fria ordet på så många ställen som möjligt, ja till och med att det ska finnas arenor som vågar gå lite längre än staten gör. Så står det för övrigt även i Författarförbundets stadgar.
När det efter tre turer stod klart att Aftonbladet – som hade åtminstone fem medarbetare på plats som lever med någon form av hotbild – i fyra dagar skulle dela arbetsplats med Nya Tider, bestämde jag mig för att gå fram och hälsa på dem.
Efter detta anklagas jag för att ha normaliserat ”bödlarna”. Mitt namn sattes upp på en lista över dem som bär ansvar för att fascismen hösten 2016 stärkt sitt grepp om Sverige.
Min hållning är att alltid hälsa på mina motståndare. Den här gången hade jag särskilda skäl att förmänskliga aftonhoran från Allahbladet: Här är jag.
Att söka upp Nya Tider var en säkerhetsåtgärd, men också ett utslag av min nyfikenhet. Jag vill veta vilka de är och lite bättre förstå vad de vill. De jag träffade i montern såg inte ut som mina fördomar säger: muskelberg i skjorta. Där stod en tant, en äldre man med hästsvans, en kvinna i min egen ålder samt chefredaktören Vávra Suk, som naturligtvis sedan plockade poänger på att jag besökt dem.
Debatten den senaste veckan visar att yttrandefrihetsivrare ofta har en besvärande ovilja att höra den de dömer. Utan att förstå det, uppvisar man samma inställning till fienden som fienden själv har till sin omgivning. Fascismetiketten, som även jag har trasslat med i flera år, har varit ett bekvämt sätt att slippa ta debatten – ”för med fascister ska man inte debattera”. Den strategin har uppenbart inte fungerat.
Sverigedemokraterna är uppe i 20 procent och nosar på platsen som största parti. Det finns en dialektik mellan dem och grupper som Nya Tider och Svenska motståndsrörelsen, som stod utanför Svenska mässan och osade våld. Hur ska vi som tror på yttrandefriheten både som demokratisk idé och progressiv metod hantera det?
Jag har inget bra svar på den frågan, men det har inte någon annan heller. Jag vet bara att den minst sagt originella tolkning av yttrandefriheten som nu börjar etablera sig – att den som företräder yttrandefriheten också bör göras ansvarig för vad andra yttrar – är orimlig.
På listan över alla som ”normaliserat fascismen” finns även Godmorgon, världen!, Sveriges Radio, som i sin veckopanel hade en representant från SD:s tidning Samtiden. Det kan man säga är ett paradigmskifte, men samtidigt: varför är det fel att vi får höra en opinionsbildare för riksdagens tredje största parti i en diskussion med en vänstersosse som Göran Greider och en borgerlig som Heidi Avellan? Det är ju trots allt så den allmänna opinionen ser ut.
Det är ett misstag att tro och påstå att de här partierna och grupperingarna bara har en enda fråga på sin dagordning – invandringen – och att man därför inte ska lyssna på eller diskutera med dem. Även om pilen går i en och samma riktning har de en rad förslag i en rad frågor, annars skulle de inte ha potential att bli en massrörelse. Att demonisera dem som ”monster”, ”ondskan” och ”fascister punkt slut” är en återvändsgränd som stigmatiserar och mobbar ut även vanligt folk, som vi borde vilja vinna över på vår sida.
Antirasismen och antifascismen kräver personlig resning. Men kanske är det största civilkuraget just nu att ta debatten om deras idéer och vad de vill göra med samhället. Den debatten kan vi vinna om och om igen.
Framför allt måste vi börja fundera över vilka krafter som agerar så att folk attraheras av högerpopulismen och dess våldsamma entourage. Då bär nyliberala Timbro, som för övrigt är Aftonbladets mycket trevliga systermonter, mässans största ansvar.
Det är nya tider och de är otäcka, men läget förtjänar ändå en sansad beskrivning. Att snacka och skalda som om fascismen i stort sett redan är här, är ett hån mot de miljontals människor som en gång bokstavligen gasades ihjäl.
De arbetsläger som tydligen delar av den svenska författarkåren tror att de snart ska hamna i, är revolutionsromantiska fantasifoster. Punktvisa attentat har skett och kommer ske, men de statliga institutionerna eller borgerligheten i dess helhet vill inte ha fascisternas lösningar. Det är den avgörande skillnaden mellan vårt svenska 10-tal och det tyska 30-talet.
Med detta sagt måste även den varmaste värnare av yttrandefriheten inse att det i helgen var mässdeltagare som utsattes för hotfulla situationer. Det är möjligt men inte klarlagt att det kan skyllas på Nya Tiders monter. Men det är å andra sidan inte första gången det händer.
Bokmässan har i många år haft besökare som muckat eller demonstrativt filmat på nära håll för att skapa rädsla hos dem de inte gillar, jag har själv varit utsatt för det och värre saker än så.
Det förvånar mig att så många har den elitistiska inställningen att ”de riktiga” mässbesökarna bär allmänt sympatiska åsikter. För inte kan väl en rasist vara intresserad av litteratur?
Att ha en nazifri bokmässa är en sak, men är vi säkra på att det är den enda gränsen vi kommer dra? Om samtliga utställare måste bejaka idén om alla människors lika värde, vilket var ett förslag på bokmässans avslutande debatt, kan inte SD heller få ha monter om de önskar det. Och även om man kan ta bort enskilda montrar kan man inte ta bort enskilda besökare, så till vida man inte har politiska förhör i biljettkassan.
Så visst kan man stoppa en monter för att man inte vill att avgrundshögern ska få visa sig, men det kommer nog inte öka säkerheten eller trivseln för oss som redan är utsatta.
Debatten om bokmässan visade tydligt på yttrandefrihetens alltmer underordnade ställning; i situationer där någon känner sig obehaglig till mods, väger allt oftare den enskildes upplevelser tyngre än den demokratiska rättighet som ska skydda den obehagliga åsikten.
Det var förmodligen inte det resultatet Bok och Bibliotek hade hoppats på när man aningslöst satte yttrandefrihet som årets tema. Alla texter i mässkatalogen förklarar tvärtom, att det här med yttrandefrihet, ja det är en svår men nödvändig rättighet. Det var lättformulerade ord skrivna innan nyheten slog ner att Nya Tider skulle vara på plats.
Nästa år är bokmässans tema Bildning och Finland. Bok och Bibliotek har därmed valt två ämnen som man hoppas inte ska leda till rabalder. Då glömmer man problematisera det faktum att det inte finns något samband mellan bildning och humanism. Betydande många av världslitteraturens största namn är och kommer vara fascister och antidemokrater.
Vi måste sluta prata om bokmässan som en härlig tummelplats där alla tankar och idéer får mötas och stötas. Den har aldrig och kommer aldrig vara ett palats för demokrati och yttrandefrihet. Några sådana finns över huvudtaget inte.
Bokmässan är en mångmiljonbusiness där vi bygger varumärken, kränger böcker och saluför åsikter som det självgoda majoritetssamhället accepterar. Det har ett värde i sig, men stoltare än så är det inte.
