Därför blev jag aktivist och volontär i Ukraina
Vi är alla här för att vi vägrar vänja oss
Natten i Butja är kall och tyst. Bara det avlägsna ljudet från en dieselgenerator minner om kriget, och våra cigaretter glöder varmt i strömavbrottssvärtan. I dagsljus syns ännu de gapande såren efter ockupationen, men just nu är det lätt att ta platsen för den idyll den en gång var. Vi har stuvat om alltsammans i garaget, och nu är det dags för lådvin.
Om man balanserar mobilens ficklampa på en petflaska med vatten sprider sig ljuset vackert i rummet – det är sådant man snabbt lär sig här. Alla har vi powerbanks till våra telefoner, sladdarna är navelsträngar man får akta sig så att man inte snubblar över. De av oss som har obegränsad surf delar den med de andra. Och chips behöver inte värmas, men Julia är besviken eftersom hon inte kan duscha. Sedan bilolyckan i höstas behöver hon värma upp musklerna när hon burit tungt.
Det sägs ofta att människan vänjer sig vid allt, och kanske är det så, för nog känns det fullkomligt normalt här i huset. Visst hade somliga av oss helst velat fortsätta sortera kläder nere i källaren – en av skåpbilarna ska packas till morgondagen, lasset går till en rehabiliteringsklinik för barn med PTSD. Hemstickade sockor från donatorer världen över, våtservetter, tvål, säckar med godis: allt som kan vara barnen till nytta eller glädje har vi rotat fram ur gömmorna.
Matt messar från Lublin. Han och Ryan har blivit stående i en bilkö och där fått böter av en övernitisk polsk polis. Men bilen är svenskregistrerad, så det spelar ingen större roll. I morgon ska de vidare till Warszawa för att plocka upp ännu ett lass förnödenheter innan de väntar in en hjälpsändning i Kraków.
Längs väggarna ligger vintersovsäckar till soldaterna travade. Haglöfs! Det gör mig märkligt stolt som svensk. På golvet står lådor med tysk medicin. Blodtryckssänkande. Metformin. Antibiotika. De utgångna paketen måste sorteras för sig. Det finns alltid något att göra hos Renegade Relief Runners.
Jag kom till Ukraina som journalist, men numera är jag volontär. Jag saknar körkort, men jag är en jäkel på att bära tungt, sortera kläder, navigera rätt, sköta spellistan, städa oförtröttligt, samla donationer, och att se till att alla får i sig mat och socker. Det behövs det också – vi är alla arbetshästar här.
Jag har sett det hända andra, gång på gång: det helt enkelt stört omöjligt att hålla sig neutral. Nog är det viktigt i sig att skildra grymheterna, och visst är det riktigt … Men hur lätt är det inte att packa bilen full med vinterkängor till soldaterna när man ändå ska till fronten? Om jag kan rädda ett liv, om jag kan värma en frusen själ eller göra så att en mamma slipper oroa sig för hur maten ska räcka … Man får hålla målen små, för en del går sönder av att inte kunna hjälpa alla. Det är ett särskilt slags storhetsvansinne man riskerar drabbas av som hjälparbetare.
Människor man packar humanitära nödpåsar med blir vänner för livet
Det är gott så, att ha blivit aktivist på gamla dagar. Ondskan behöver man inte stå objektiv inför. Ja, båda sidor slåss, men bara en sida kan lägga ner vapnen och rymma hem igen (de gör det, i drivor. Men det kommer ständigt nya mobiliserade). Ukrainska soldater har inte den lyxen, utan måste försvara sitt land. Det råder ingen brist på frivilliga.
En vän sms:ar. Hans bror ska snart till fronten. Själv har han just blivit nekad en plats i hemvärnet. Han är dubbelt förtvivlad. Drömmer han om att döda? Ibland. När missilerna slår ner och begraver en sovande flicka i rasmassor så att pyjamasen blir vit av puts. När ännu en våldtagen kvinna kastats bakbunden i en massgrav. När återigen en smutsig tortyrkammare upptäcks i de befriade territorierna. Det är ju inte Putin som torterar, som våldtar, som trycker på avfyrningsknappen.
Krig brutaliserar, men inte bara. Människor man packar humanitära nödpåsar med blir vänner för livet. Man måste våga lita på varandra, för ensam är det inte mycket man kan göra. Så man berättar sina livs historier medan händerna arbetar. En påse pasta. En burk konserverad skinka. En flaska solrosolja. Många har förlorat någon i strid.
”Det fanns inget jag kunde göra för att skydda honom, inget mer än vad jag gjorde. Varken hjälmen eller vinterkängorna gjorde någon skillnad i slutändan.”
”Den där kvällen när han messade att han älskade mig hade jag inget internet, så jag kunde inte svara. Så till slut ringde han min mamma! Han dog av granatsplitter i tinningen, så de ville inte visa mig hans ansikte.”
”Var snäll mot honom, hans pappa skulle ha fyllt år i förrgår. Det är tunga dagar just nu.”
”Han gick sönder, så han åkte tillbaka till staterna – han har inte klarat att berätta det för mig, så det fick hans vänner göra.”
Andra drivs av ett inre tryck att hjälpa.
”Jag hade hoppats få fortsätta vara tjänstledig. Men det spelar å andra sidan ingen roll längre.”
”Hon ville inte följa med, men jag kunde inte bara sitta och glo på twitter.”
”Jag kan inte åka tillbaka, jag kan liksom inte bara gå på mina vänners bröllop. Allt jag kommer se är hur mycket de har betalt för kalaset, och hur mycket förnödenheter vi hade kunnat få för pengarna.”
Vi är alla här just för att vi vägrar vänja oss
Så många av oss är frånskilda. De flesta av oss har börjat röka igen. Alla är vi konstant panka. Få av oss sover längre normala tider, och nästan ingen är vad man skulle kalla neurotypisk. Vi har favoritbensinmackar längs vägen, färdigpackade ryggsäckar, och ovårdat hår. Jag undrar ibland vad vi ska ta oss till när kriget är vunnet. Hur återgår man till normaliteten, när själva begreppet fått en ny innebörd?
Men just nu är det långt viktigare hur vi ska få alla brittiska donationer till Polen. Vem känner någon som kan köra? Vi rotar bland våra Twitterkontakter och Telegrambekanta, och ringer runt tills vi får napp.
Givetvis är det bara inbillning, men en tiondels sekund innan strömmen kommer tillbaka kan man höra hur husets ledningar håller andan. Sedan knäpper lamporna till och kylskåpets motor slår på. Andrij sätter genast alla powerbanks på laddning, Olga går ner i källaren för att köra en maskin tvätt, och Julia snor åt sig en handduk.
Det sägs ofta att människan vänjer sig vid allt. Det är inte sant. Vi är alla här just för att vi vägrar vänja oss. I stället försöker vi göra skillnad.
