Frustrerande feminism i kollektiv högform
Stäng av fittstims-tv och gå på teatern för det här är roligt
Till Liv Strömquists serier brukar det vara svårt att hålla igen (sådär kvinnligt). På Elverket går det inte alls, skratt-tårarna rinner som om all unken heteronormativitet och kvinnlig naturlighetspatetik som lyckats dröja sig kvar i någon vrå så snabbt som möjligt ville lämna kroppen.
Strömquists material, som fångar våra socialt betingade relationsbeteenden med en brio som hennes vetenskapliga källor ibland saknar, passar utmärkt för en uppdaterad postdramatisk teater med politisk udd. Förgången är den tid då svensk teater satt surrad vid den psykologiska illusionens påle. Sedan dess har Suzanne Ostens och performancescenens barn och barnbarn ritat om kartan.
I Ada Bergers regi betyder serieaktig typisering inte förflackning utan effektivast möjliga iscensättning av det grundstötta, patriarkala spel vi alla ingår i – och som dagens feministiska grafiker har det skarpaste ögat för av alla.
Kvällen inleds och avslutas med låten ”I’m every woman” där Whitney Houston lovar att göra vad som helst för sin älskade. Och inte bara det: ”I do it naturally. Cause I’m every woman, it’s all in me”.
I inledningsscenen står de fyra multibegåvade skådespelarna och sjunger dessa rader allt gällare tills bara små tillkämpade muspip återstår. Så intar kvinnan sin ”naturliga” roll som den som slösar sin ”kärlekskraft” över mannen – som forskaren Anna Jónasdóttir (och Gudrun Schyman) en gång formulerade saken.
I avslutningsscenen får Whitney sjunga själv medan guldkonfettin singlar ner och publikhalsen tjocknar både för Whitneys tragiska ödes skull och för sitsen vi försatt oss i, där en jämställd parrelation liknar ett mirakel på ett minerat fält.
Mellan öppning och final ger skådespelarna allt i sina flippade inkarnationer av typer hämtade ur albumen Prins Charles känsla, Einsteins fru och Ja, till Liv! De skanderar, dansar, överdriver och underdriver. De frustar, dumglor, gosar och släpar varandra över golvet. Oavsett kön blir de alla sorter: De bortklemade ungslemmen, gubbkändisarna och de dumtappraste kvinnorna som orkar lite till och lite till. Jag säger: Stäng av fittstims-tv och gå på teatern. Detta är feminism i kollektiv högform.
