Alla dessa filmade böcker…
Jon Asp räknar romanrullar och efterlyser mer självförtroende bland svenska filmare
I november hölls Stockholms filmfestival på temat frihet. I juryn medverkade Ai Weiwei via kabel; flera inbjudna visade sitt stöd för den likaledes frihetsberövade iranske filmaren Rasolouf; Steve McQueens omskakande slavdrama 12 years a slave vann publikpriset; filmhistorikern Mark Cousins resonerade kring olika frihetsaspekter, från det sociala till det metafysiska.
Men inte så mycket talades det om - det gör sällan det - ofriheten i svensk filmproduktion, i högt stigande grad remitterad till en omfattande fosterländsk litteraturkanon. Bara i fjol hade filmer av följande författare premiär: Enquist, Linderborg, Ingemarsson, Lapidus, Läckberg, Theorin, Lang med flera.
På gång är projekt med Astrid Lindgren tvåfalt, Klas Östergren, Hjalmar Söderberg, Kristian Lundberg, Jonas Karlsson, Schibbye/Persson, Strandberg/Bergmark Elfgren, Lars Kepler, Kerstin Ekman, John Ajvide Lindqvist, Carl Henning Wijkmark.
Inga dussinlirare med andra ord, och heller inga bruksregissörer till att förvalta skatterna: Tomas Alfredson, Mikael Marcimain, Pernilla August, Måns Månsson, Levan Akin - för att nämna bara några namn som utgör framtiden i svensk film.
Man ska aldrig underskatta värdet av en förlaga, redan genomarbetad och med givna kvaliteter att välja ur. Det finns en rad exempel, modernistiska opus såväl som kriminalare och annan genrelitteratur, som bär upp svensk filmhistoria: Körkarlen efter Lagerlöf, Älskande par efter von Krusenstjerna, Här har du ditt liv efter Johnson, Mannen på taket efter Sjövall/Wahlöö eller Låt den rätte komma in efter Ajvide Lindqvist, i samtliga fall av frigjorda regissörer som bejakat filmens mediespecifika förmåga.
För kvaliteter i ett medium är inte nödvändigtvis kvaliteter i ett annat. Och som friktionsfritt outsourcad avdelning under den berömda bokens tyglar, riskerar filmen att reduceras till en jakt på imitation och trovärdighet. Frågan, på sikt, är om det ens är vad den svenska publiken vill ha.
Enligt många i branschen är igenkänningsfaktorn rent av viktigare för finansiärerna än för publiken, vilket förstås är djupt oroande i ljuset av ett filmavtal som till så stor del bekostas av skattebetalarna.
I dag värjer sig filmare för att gå till Filminstitutet för stöd utan en skäligt känd förlaga att luta sig emot. Undantagen är nästan alltid redan etablerade regissörer. Under sådana omständigheter: vad kan man begära av fristående finansiärer i fråga om nytänkande och självständighet? På en biomarknad som styrs av en privatägd monopolist, självrådig förstås?
Oavsett stödsystem och andra systematiserade ensamrätter så lär filmatiseringarna knappast minska. Största konkurrent är biopicen, en systergenre där Monica Z med storpublik lär inspirera en utveckling som pågått länge i större filmländer. Framöver blir kanske idealet till och med dubbla förlagor: bok och känd person, en icke föraktbar quickfix som dock inte lär främja långsiktigheten i svensk film.
Nästa år sätts hoppet främst till Ruben Östlunds Turist och Roy Anderssons En duva satt på en gren - och funderade på tillvaron, så när som på en Bruegelmålning två titlar tillkomna efter originalidéer.
Samma sak gäller för Anna Odells Återträffen och Lisa Langseths Hotell, internationellt de mest hyllade svenska filmerna i år. Som debut utan kända filmnamn ser Återträffen dessutom ut att nå 100 000 besökare, i så fall ett stort ljus i det annars kompakta biomörkret.
Kanske är det ingen tillfällighet att både Odell och Langseth är direktinspirerade av dansk film, som i sin tur fortsätter sina framgångar världen över: framträdanden vid de främsta festivalerna och de allra finaste galorna, men också med hög marknadsandel på hemmaplan. Utöver föredömligt regissörsdrivna filmer är det sannolikt resultatet av en lång och gedigen satsning på oblyga manusförfattare som skapar från grunden, utan förlagor men med påpassligt formulerade, etiska samhällsfrågor.
Medan danskarna fortsätter att rita om filmkartan, på juldagen hade Lars von Triers omskrivna Nymphomaniac premiär, yvs den svenska filmbranschen och en framgångsorienterad dagspress över nya svenskar som rättar in sig i Hollywoods led.
Samma högtidsdag fick vi, på hemmaplan, hålla till godo med Sune på bilsemester, Emil & Ida i Lönneberga och Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann. Nog för att julen är barnens högtid, visst vore det önskvärt med lite mer självförtroende i svensk film.
