I media är de superrika dessutom superhjältar
Ny avhandling visar hur vår tids ojämlikhet motiveras offentligt
”Han jobbar nästan dygnet runt.”
”De är båda djärva risktagare.”
”Det var extremt kreativa och modiga människor.”
Så beskrivs miljardärerna ofta i svensk press. Det visar medieforskaren Axel Vikström, som just disputerat på avhandlingen ”The mediated representation of the super-rich” vid Örebro universitet.
Genom att tidningarna – och de själva – framhåller sådant som deras hårda arbete, entreprenöriga risktagande och individuella förmågor framställs de nästan som superhjältar, snarare än bara som superrika.
Därigenom legitimeras deras rikedom. De är ju så duktiga!
Sådana individualiserade berättelser osynliggör såväl de många människornas arbete för att skapa rikedomen, som de förändringar i teknisk utveckling, marknadssvängningar och politik som gynnat vissa och missgynnat andra.
Rikedom är de begåvade slitvargarnas eget verk, och därför välförtjänt.
Men de som blivit rika på pappas pengar? Bakom myten om entreprenörens två tomma händer döljs det sociala och direkt ekonomiska arv som är så extremt starkt på den ekonomiska toppen. Barn till föräldrar i den rikaste promillen har till exempel 7 300 procent större chans att själva hamna i den rikaste promillen än om slumpen fått bestämma (Björklund m fl 2012).
Men för dem byter man legitimeringsgrund. Arvtagarna presenteras med att de tar ansvar och förkroppsligar tidigare generationers dygder och man anpassar sig till vår tid meritokratiska ideologi genom att framhålla dem som kompetenta och skolade.
Ni ser? De har svar på allt. Och pressen – i det här fallet studeras featureartiklar i Expressen, Aftonbladet, Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet 2018-19 – stryker dem medhårs.
Ojämlikheten som sådan betraktas däremot som ett normaltillstånd
I den mån de superrika kritiseras så handlar det dels om deras vräkiga konsumtionsvanor, som kan kittla och kanske uppröra läsarna, dels om omoraliska metoder, till exempel folk som själva lever lyxliv, men renovräker fattiga hyresgäster. Ojämlikheten som sådan betraktas däremot som ett normaltillstånd.
”Det ger intrycket av att bästa vi kan och bör hoppas på är ’bättre’ eller ’mer berättigade’ miljardärer, inte ett samhälle där de underliggande strukturerna har förändrats så att miljardärer och djupaste fattigdom inte längre skulle existera sida vid sida”, skriver Vikström.
Hans socialistiska ambitioner är inte att ta miste på och ibland kan jag nog tycka att förväntningarna på att dagspressen skulle kunna vara ett marxistiskt analysorgan är lite väl högt ställda. Men kanske är det inte främst som en kritik av journalistiken avhandlingen ska läsas, utan som en studie av hur vår tids rasande ojämlikhet motiveras offentligt, hur ideologi formas och förmedlas.
Vikström är ingen ensam vårsvala. För första gången på länge har vi nu en gryende debatt om de rika som problem, i Sverige med skribenter som Andreas Cervenka och Nina Björk, sociologen Max Persson och ekonomen Mikael Holmqvist. De riktar alla blicken mot dessa djärva, kreativa, ansvarstagande och hårt arbetande människors knep för att fortsätta härska över oss fega, fantasilösa, lättsinniga och lata.
