Nej, barn kommer inte att få ”barbieunderliv”
Moralpanik mot nya könstillhörighetslagen – men det finns farhågor att ta på allvar
Vi lever i ett könspolariserat samhälle. Kvinnor och män står allt längre ifrån varandra i politiska, ekonomiska och kulturella frågor. Könsskillnader syns i mätningar av skolresultat och fritidssysselsättning, i yrkeslivet, i politiska preferenser och i val av färdmedel.
Samtidigt lever vi i ett samhälle allt mer präglat av rättighetshetsretorik, och av tanken att kön och sexualitet inte ska spela någon roll för vilka möjligheter en människa har att förverkliga sig själv. Stora framgångar har nåtts på jämställdhetspolitikens område, och även om förtrycket inte är utraderat – det finns fortfarande könsrelaterade löneskillnader, våldtäkter, fridskränkningar och mord – så är Sverige nu ett av världens minst kvinnoförtryckande länder.
Samtidigt har kvinnorörelsen, hbtqi-rörelsen, feministisk idédebatt och genusforskning skapat utrymme för att ifrågasätta genus- och sexualitetsnormer. Detta har lett till förbättringar för kvinnor, för homo- och bisexuella, för transpersoner, för intersexpersoner, och för människor som inte vill ingå i uppdelningen man/kvinna. Men även om genuspluralismen ökat friheten så drabbas fortfarande queers och transpersoner av den sortens förakt som leder till förfördelning och psykiskt och fysiskt lidande.
Å ena sidan är samhället öppet, jämställt och medvetet med jämställdhetsplaner, Prideparader, kvinnliga marinkårschefer, folkkära homointellektuella. Å andra sidan är samhället fortfarande uppdelat och förtryckande, och dessutom alltmer orättvist. Medan fåtalets välstånd ökar lider många människor av resursbrist, otrygghet och känslor av främlingskap.
För en del feminister blir svaret på dessa problem en ihärdigare jämställdhetspolitik, som bygger på att mäns och kvinnors status jämförs och därefter balanseras. För det behövs intakta könskategorier.
För andra handlar svaret istället om mer frihet från tvingande normer och kategoriseringar. För det krävs politik som möjliggör självförverkligande genom långtgående individuell valfrihet – alltså en uppluckring av könskategorierna. Mot de sinsemellan oeniga feministerna står de konservativa, som i både jämställdhetsfeminismen och den pluralistiska feminismen ser normupplösning och påtvingad kulturliberalism.
Argumentet för detta handlar om integritet – den myndighet som ansvarar för folkbokföringen har inte med medborgarnas underliv att göra
I detta dimper förslaget om förändrad könstillhörighetslag ner. Egentligen en rätt beskedlig reform, med små faktiska förändringar för en relativt sett liten grupp människor. Ändå får man av debatten intrycket att lagen är livsfarlig. Ann Heberlein jämför den med att dela ut heroin till missbrukare, Jimmie Åkesson varnar för att gängkriminella ges möjligheter att ”rensa” sin ”kriminella historik”. Agnes Wold tror att lagen ska leda till manliga sexualbrottslingar på kvinnofängelserna, och många föreställer sig en våg av voyeurer i damernas omklädningsrum.
I själva verket skiljer sig ganska lite i lagförslaget från de regler som infördes 1972. Praktiskt sett händer följande: en person har rätt att få sitt juridiska kön ändrat i folkbokföringen utan att staten ställer motkrav på medicinska eller kirurgiska ingrepp i den personens kropp. Argumentet för detta handlar om integritet – den myndighet som ansvarar för folkbokföringen har inte med medborgarnas underliv att göra. Dessutom sänks åldersgränsen från 18 till 16 år, samma år som man får bestämma över sina egna arbetsinkomster och fyra år efter det att man får samtycka till öppna insatser i socialtjänsten – men det krävs fortfarande ett läkarintyg och målsmans medgivande. Så långt möjligt ska prövningen av könsidentiteten utgå från individens uppfattning om sig själv – en i ett icke-auktoritärt samhälle rimlig utgångspunkt.
Det blir alls inte omöjligt att samköra register bara för att personnumret ändrats, så lagen kommer aldrig fungera som rensad sökhistorik för kriminella. Det fortsätter att vara möjligt – och blir faktiskt lite enklare – för kriminalvården att bestämma lämpligheten i individuella häktes- och fängelseplaceringar. Inte heller ändras bedömningsgrunderna för medicinska och kirurgiska ingrepp – de ska göras efter noggranna bedömningar och i syfte att minska lidande. Den kirurg som efter en hafsig utredning kan tänka sig att skapa ”barbie-underliv” på anorektiska barn kommer inte kunna luta sig mot lagen, om någon nu verkligen trodde det.
När det gäller omklädningsrummen, som för övrigt sällan är låsta eller försedda med könskontrollanter, är juridiken fortsatt oklar – ingen vet riktigt vilket lagrum som reglerar tillträde. Men som tidigare är ofredande otillåtet, så den karl som tänkt byta pass och körkort för att kunna glo på damer som byter om bör nog tänka om.
Den politiken måste samtidigt följas av en avspänningspolitik på nakenhetens område
Två saker bakom moralpaniken är värda att ta på allvar.
För det första visar alarmismen en rädsla inför tanken på att män ska ta sig in i kvinnors intima sfärer. Sannolikt är det en reaktion på samhällets misslyckande inför det patriarkala våldet – kvinnor har ju skäl att vara rädda för män, ett faktum som inte kan viftas bort även om det i och för sig är ett missriktat argument mot könstillhörighetslagen. Därför behöver den feministiska rörelsen enas i att utveckla en kraftfull politik mot mäns våld. Den politiken måste samtidigt följas av en avspänningspolitik på nakenhetens område. Könssegregation och anti-naturism – föreställningen att nakenhet aldrig kan vara icke-sexuell, självklar och trygg – leder till könsmystik och konservatism, och borde vara en uppenbar återvändsgränd för all feminism.
För det andra tycks här finnas en grundläggande misstro mot samhällets förmåga att korrekt möta människors smärta och hjälpbehov. Sjukvården måste göra upp med sin stuprörs-, tillgänglighets- och prioriteringsproblematik, och unga människors mående måste tas på större allvar. Självklart finns i den stora ökningen av unga kvinnor med samsjuklighet som identifierar sig som trans också helt andra behov än könsbekräftande vård. Men inte heller denna problematik åtgärdas genom att avstå förbättringar för de som faktiskt har behov av sådan vård, eller behov av smidigare folkbokföring. Istället för att ställa grupper mot varandra, borde den feministiska rörelsen enas i kraven på en välfärd som förmår möta alla människors vård- och omsorgsbehov.
I ett samhälle som utmärks av både könspolarisering och ökad genuspluralism är moralpanik kring transpersoner inte oväntat – de bryter ju mot normen och bevisar samtidigt att normen håller på att förändras. Vanligtvis lägger sig moralpaniken efter ett tag, och framstår i backspegeln som en konvulsion i systemet och i de skörare intellekten. Låt oss hoppas att paniken lägger sig snart, utan allt för stora politiska konsekvenser.
