Soft girls är inte lata – de vill bara inte bli utbrända
Vi måste få kritisera prestationssamhället utan att förminskas till lata barn
Efter år av prestationshets och karriärsklättrande, pratar unga kvinnor nu om att överge the grind och omfamna sin inre soft girl. I grova drag handlar detta om att dra ner på takten och leva ett liv i stillhet och harmoni; umgås med människorna man älskar, skapa konst och ta hand om sig själv. ”En rimlig reaktion mot det senmoderna accelerationssamhället”, skrev Joel Halldorf i Expressen medan Katrine Kielos-Marçal i DN kallar soft girls för verklighetsfrånvända barn som duckar för ansvar.
Jag vill hävda att det vi nu ser är en stenhård kritik av ett samhälle som i takt med att välfärden nedmonteras, lagt alltmer ansvar på flickor och unga kvinnor. För er som inte nickar instämmande nu, kommer här en redogörelse jag valt att kalla ”hur man skapar en soft girl”:
Födda 1995–2010 tillhör de en generation som lämnades tidigt och hämtades sent av hårt arbetande föräldrar. De placerades i klassrum med stora barngrupper och få pedagoger, och fick från tidig ålder ta stort ansvar för både egna studier och klassens stökiga killar.
I tonåren smällde den psykiska ohälsan till – våra blivande soft girls är överrepresenterade vad gäller både självskattad psykisk ohälsa och diagnosticerad psykisk sjukdom. Därtill är flickor och unga kvinnor de som oftast vårdas för självskadebeteenden och självmordsförsök. Bland orsakerna nämns exempelvis skolans ökade prestationskrav, tuffare konkurrens samt krav på att ”passa in”. Addera även samtidens accelererande krav på framgång, skönhet och sexualitet – krav som vi vet drabbar flickor hårdast.
I denna känsliga ålder utsattes var tredje soft girl också för olika former av sexualbrott. Parallellt med detta briserade Metoo som effektivt demonstrerade att skiten de upplevt hittills inte tar slut. Killar kommer fortsätta ta sig friheter, och på något otroligt sätt slutar det med att han anses vara offret.
Kanske fantiserade de om en egen familj, men mindes då barndomens stressiga vardagspussel
Vad gör då samhället? För visst behövs åtgärder, om vi har en stadigt växande grupp som går till skolan med magont, stress, depression och ångest. Problem som dessutom lägger grunden för dåligt mående även i vuxen ålder, till stor kostnad för individ såväl som samhälle.
Ptja, eftersom individualismen medfört att psykisk ohälsa numera beskrivs som ”en svaghet hos enskilda personer” (och inte resultatet av skadliga strukturer) landade problematiken på enskilda flickors axlar. De fick höra att de lever i ett jämställt samhälle med tillgång till alla nödvändiga resurser (synd bara att kön till BUP är 900 mil lång). Om de mår dåligt, är det deras ansvar att lösa problemet. Ensamma.
Efter skolan väntade yrkesarbete, nu i rollen som Girl Boss; en sorts ”duktig flicka" på steroider. Utbrändheten hägrade, eller så hade den redan slagit till. Kanske fantiserade de om en egen familj, men mindes då barndomens stressiga vardagspussel. Det hålögda ansiktet i konsumkön. Meningar som ”hinner inte nu, orkar inte, vi tar det sen”. Föräldrar som föll framstupa in i semestern, bara för att börja bråka på nån gråmulen sandstrand som stank av salt havsspya. Och sen: varannan vecka-liv som jourhavande terapeut hos livskrisande vuxna som hanterade sin ångest genom att begrava sig i ännu mer arbete.
Är detta verkligen ett liv att aspirera på? Kan ni se er själva i spegeln och påstå det?
Och innan nån hurtfrisk jävel börjar orera om att ”sätta sig in i frågorna” och ”engagera sig politiskt i stället för att gnälla”, kan nämnas att dagens soft girls tillhör den mest välinformerade generation vi haft. Men de känner sig maktlösa och otrygga i en samtid präglad av ohejdad klimatkris, lågkonjunktur och krig.
Kielos-Marçal och andra kan prata sig hesa om farorna med att vara beroende av en man, men det piper av utbrändhet i huvudet när de samtidigt argumenterar för ett system som gör kvinnor sjuka. Och därmed beroende av sina män. Och snälla – nog måste vi kunna kritisera prestationssamhället utan att förminskas till lata barn?
I ljuset av allt detta känns det rimligt att vi fått en grupp unga kvinnor som drömmer om att kliva av den accelererande maskinen, få ner pulsen och hålla barnen nära. I stället för att kasta in dem i en försummad välfärd och se på medan historien upprepar sig. Det gör dem inte till barn som duckar ansvar. Snarare tycks det förhålla sig så, att de redan tagit för mycket.
