De ungas ord till Bris får blodet att koka
Har polisen missförstått hur man blir kriminell?
Broschyren ”Gängsnacket” är en guide för vuxna som oroar sig över barn på väg in i kriminalitet, skapad av länsstyrelserna och Polisen.
Här uppmanas föräldrar att hålla utkik efter om barnet ljuger, kommer hem med nya kläder, har två mobiler eller uttrycker ”nya åsikter och värderingar”.
Kriminella beskrivs som en främmande art. Mystiska figurer som kan ”finnas runt skolorna, i centrum eller nära din bostad”. Det är ett mörkt faktum att många behöver en broschyr som den här i dag. Och det är bra att den finns. Bra att den är kort och pedagogisk. Samtidigt är det en av många texter som placerar gängkriminaliteten en bit bort – i en annan värld. Den värld ditt barn alltså löper risk att dras in i.
Rekrytering kan man även läsa om i ”Barriärer mot brott” – regeringens nya brottsförebyggande strategi som presenterades förra veckan – och i en lång rad artiklar och nyhetsinslag. Att det rekryteras är alla överens om. Utom de som själva råkar ut för det.
Många personer jag talat med som är eller har varit kriminella känner inte igen sig i begreppet. Hur blev du rekryterad, frågade jag en ex-kriminell.
– Inte alls, svarade han. Ingen rekryterade mig. Jag valde själv. Rekryterad är väl när man får ett jobb?
Processen beskrivs ofta så här: äldre bjuder yngre på pizza, läsk och gemenskap. Börjar sedan be om tjänster för sin kriminella organisation. Hotar om de inte genomförs. Det är inte fel i sak. Detta händer. Men att använda det som beskrivning av hur någon blir kriminell är för snävt. Det är bara det sista steget i en lång process.
En annan ex-kriminell jag intervjuade beskrev det i stället som att han ”liksom vande sig”. I och med att åren gick och normerna förändrades på torget, i skolan och i hemmet. Så hur blir man ”rekryterad” in i något, som enligt en själv inte finns?
Frågan är bara vem man dömer vid en socialiseringsprocess? Skolan? Familjen? Politikerna? Tiktok? Gangsterrappen?
Kunniga poliser och forskare föreslår ett annat ord: ”socialisering”. En inlärningsprocess som sker mitt i vårt samhälle. Något som påverkas av en lång rad riskfaktorer i en persons liv – blandade till en cocktail som alltid är individuell. En socialiseringsprocess är komplex. Kanske så krånglig att begreppet i sig nästan blir oanvändbart. Svårt att definiera och ännu svårare att lagstifta bort. Men kanske ändå lite närmare verkligheten.
Självklart förenklar vi saker av en anledning. Att se processen att bli kriminell som en aktiv och tydligt avgränsad handling gör det lättare för oss som tittar utifrån. Föräldrar kan stilla sin oro genom att jobba med att förhindra just själva den situation där barnet riskerar att ”rekryteras”.
Även rättsväsendet behöver tydliga definitioner. Vid en ”rekrytering” finns en brottsling och ett offer. Då går det att utreda och lagföra. I somras trädde en helt ny lag i kraft, som siktar in sig på just detta. Den första domen föll i september. En rappare i tjugoårsåldern dömdes för att ha dragit in sin egen 14-åriga bror i kriminalitet genom att få honom att hjälpa till att förmedla hot mot en butiksägare, som enligt åklagaren tidigare pressats att betala ”hyra” till rapparen.
Ett exempel på rekrytering, menade åklagaren. Det var bra att saken prövades. Utredningen verkade komma åt den sorts brott som ofta sker i gängkriminalitetens gråzoner – som hot och utpressningar.
Frågan är bara vem man dömer vid en socialiseringsprocess? Skolan? Familjen? Politikerna? Tiktok? Gangsterrappen? Möjligheterna är så många att vi aldrig verkar lyckas ta tag i frågan.
Orden vi använder för att beskriva gängkriminaliteten räcker helt enkelt inte till. Vi talar om ”gängkopplingar” ena veckan och kriminellas klädstil den andra. Vi debatterar om problematiken ska lösas med ”hårdare straff”, mer ”förebyggande arbete” eller kanske mer ”samverkan” mellan samhällsaktörer. Ofta utan att precisera vad vi egentligen menar med de begreppen.
Kriminologer sliter sitt hår över att insatserna som sätts i gång sällan utvärderas. Det betyder inte att de måste vara verkningslösa. Vi vet bara inte riktigt. Vi diskuterar smala, ofta rent juridiska, lösningar på gigantiska och komplexa samhällsproblem. Samtidigt växer problemen.
En svårighet med att hjälpa den här gruppen barn, skriver Bris, är nämligen att barnen de har kontakt med ofta tycker att de själva är värda behandlingen de utsätts för
Ett exempel kommer från barnrättsorganisationen Bris. I veckan släppte man en rapport om vad barn hör av sig till organisationen om. Kontakterna som handlar om kriminalitet har ökat med 60 procent under 2023, jämfört med föregående år. Hälften av kontakterna som berör kriminalitet handlar om gängkriminalitet. Och sex av tio av dessa handlar om ”egen involvering”.
Barnen som kontaktar Bris vet inte vad de ska göra. Ett av dem skriver:
”Jag har gjort saker sen ja va 12 för några äldre i ett gäng typ men sen några veckor sen dom misshandla mig för ja ville inte göra en sak dom ville jag ska göra. så efter de då jag ville komma bort från allt för ja fatta dom utnyttjar mig bara för ja inte får samma straff men ja fattade inte förut de. Hela tiden de har bara blivit mer värre saker dom vill man ska göra.”
Ett annat barn berättar:
”Några killar misshandla mig mkt och tryckte en pistol i munnen och hela tiden kommer de minnen i mitt huvud av de. Därför vill jag ha droger så de kan försvinna.”
Vittnesmål som får blodet att koka. Som skapar den sorts ilska som får oss att göra saker. Starta en förening, börja nattvandra, bli polis eller bara gå ut och slå händerna i ett träd. Den ilska som gör att problemet känns akut och tydligt. Sedan kommer verkligheten och krånglar till allt igen.
En svårighet med att hjälpa den här gruppen barn, skriver Bris, är nämligen att barnen de har kontakt med ofta tycker att de själva är värda behandlingen de utsätts för. Att de förtjänar våldet och hoten. De tycker att de får skylla sig själva, eftersom de har gjort liknande saker mot andra unga. Barnen är ofta både offer och förövare. Det här borde inte vara en överraskning. Så har det länge sett ut i den våldsamma delen av gatukriminaliteten. Ändå får jag huvudvärk av att läsa det.
Bris berättar även att de inte räcker till. De skriver att hjälpen man brukar ge barn som utsätts för våld bygger på samhällets grundsyn i frågan: våld mot barn kan aldrig vara barnets fel. Om barnet får hjälp att avlasta skam och skuld genom att tydligt placera ansvaret hos den vuxna våldsutövaren, så kan det leda till att barnet vågar ta steget och också berätta för någon i sin närhet. Här gäller inte den principen.
”Samma perspektiv går inte att tillämpa på barn som själva begått brott mot andra barn eller vuxna,” skriver organisationen. Man konstaterar att rollen som både offer och förövare ”spiller över i tankar på att inte vara värda hjälp, att inte förtjäna några fler chanser eller en framtid”. Ett recept lika gott som något på hur människor formar ett liv där kriminalitet ser ut som det bästa alternativet.
Det måste finnas mer hjälp för de här barnen. Men hur hjälper vi utan att ens kunna beskriva situationen de befinner sig i?
