Drama utan riktig skruv
”Svarta djuret sorg” saknar jelineksk galenskap
Det börjar fantastiskt: en molntusshimmel häver sig ner i en blank sjö. Genomlyst klorofyll rinner från tak till golv. Magdalena Åbergs spegelscenografi till Anja Hillings Svarta djuret sorg är lika vacker som pjäsens prolog i Magnus Lindmans översättning. Där glöder skogen av het sommar och man hör ”krypandet av tusenfotingar på spröda bokblad”.
Hur gärna hade man inte stannat där, i den orörda skogens dröm. Stoppat den dumma minibussen med fyra män, två kvinnor och en bebis från att tränga sig in och breda ut sig. Hindrat deras småelaka pladder, köttmat och grillglöd från att förstöra allt i en fasansfull brand. Därmed också sluppit se en föreställning nå sin klimax efter cirka en timme och därefter fortsätta i en till, som för att riktigt inskärpa hur dåliga vi människor är på meningsfull närvaro.
Klimax är förstås den öronbedövande nattliga branden. Det är här Hillings text och skådespelarnas goda arbete mest kongenialt löper samman. De utdragna sekunderna i sovsäckarna, då sinnena försöker förstå flammorna, är stark och drabbande fenomenologi. Nu görs val som får konsekvenser för alltid. Relationer släcks, nya skapas, beroende på vem som räddar vem.
Ett barn – denna framtidssymbol – förkolnar i sin mors armar. Allt skildras med obönhörlig detaljskärpa genom en kör av sex röster, bokstavligen utom sig själva. Efteråt sopas det bråte som blivit aska över scenkanten. Snyggt.
Anja Hilling hör till en hypad tysk teatergeneration med stark nutidskänsla och litteraritet. Hennes text distanserar känslor och glider runt hörn. Personerna beskriver gärna varandras handlingar i tredje person och Tobias Theorells regi kopplar loss utsagorna från den fysiska handlingen så att språket inte blir enkel illustration.
Å andra sidan händer inte mycket i gengäld. Den antidialogiska stilen ger i längden ingen intressant rekyl. Detta blir särskilt kännbart i den sista avdelningen, om ”livet” efteråt, som på alla sätt blir stillastående.
Det hade behövts lite jelineksk galenskap eller maktanalys - eller att ”naturens hämnd”-temat skruvades åt. I stället liknar slutet märkligt nog en urvattnad Angels in America när svek följer svek i depressionens neondimmor. Sofia Pekkaris sång är underskön, men förmår inte stilla känslan av meningslöshet. Och att den inte helt håller sig till det tematiska planet, utan spiller över till själva teaterupplevelsen.
