Mamma var dum
Anneli Jordahl om norske Dag Solstad och den ensamme mannen
Litterära barndomar är urtrista. Memoarer skulle han aldrig befatta sig med. Ungefär så brukar Dag Solstad - en av Nordens mest raffinerade romanförfattare - uttrycka sig i intervjuer. Alltid roande tvärsäkert.
Han säger sig hata underhållning, amerikansk kultur och intrigbaserade romaner. Känner sig som en östeuropeisk författare, rotad i en sextiotalsestetik. Modernism. Nyenkelhet. Solstad har en elitistisk kultursyn, men har skrivit fem böcker om fotboll. Gillar travsport. Livets lyckligaste dag var debuten 1965 med novellsamlingen Spiraler.
Drygt tio verk finns översatta till svenska. Ordfront gav nyligen ut två Solstadromaner - Elfte romanen, artonde boken och 17:e romanen - i en volym. Med sin påträngande kuslighet något av det bästa som skrivits i nordisk samtidsprosa. Om en medelålders medelklassmans existentiella ensamhet och moraliska fall. Typiska Solstadteman. Nu har författaren och kulturskribenten Alf van der Hagen skrivit Solstads memoarer, i samtalsform. 490 kompakta sidor, frågor och svar sammanvävda utan pratminus.
Inledningsvis går nämligen van der Hagen till botten med Solstads släktträd bestående av storbönder, vars anor når ända ned till landets förste regent Harald Hårfager. Någon akademisk tradition finns inte i släkten, däremot schackspelare på elitnivå. När släkten pratade lät det som kommentarsfälten på internet, säger Solstad.
En svensk läsare blir lätt gäspig. Men väl framme vid Solstads barndom - med en idealiserad, tidigt avliden far och en avskydd, temperamentsfull mor - blir resonemanget intressant. Solstad säger att hans mor ville fostra ”en slave”, när hon dog på 90-talet var han äntligen fri att tala.
Fadern tvingades sälja den lilla speceriaffären i Sandefjord. När han avled i sjukdom - då Dag var elva år - lämnade han inte efter sig någon pension. ”Fattiggutten” Dag blev överkänslig för erbjuden välgörenhet.
Biblioteken och Hamsun-läsning i tonåren tröstade och angav riktning. Livet igenom sökte han sig till bildade medelklassvänner, sög hungrigt i sig kulturell kunskap. Arbetade som gymnasielärare och tidskriftsredaktör. En på sitt sätt typisk klassresenär, dock med föräldrar som kände motstånd till arbetarklassen. I deras självbild tillhörde de borgerskapet.
De båda kunde gott reflektera mer över att modern kanske var sträng och tvingade sönerna uppföra sig snällt för att hon var rädd. Där stod hon ensamförsörjare, tidigt 50-tal, med en mager lön som biträde i en skoaffär. Solstad försonades motvilligt med henne på äldre dagar men säger ”all laerdom fra henne har vaert negativ”.
Den negativa modersbilden får mig att tänka på Solstads manliga romankaraktärer och deras distanserade blick på kvinnor. Alla dessa välanpassade medelklassmän som vantrivs i kulturen. De har tappat gadden, känner sig förbisprungna av driftiga kvinnor som förvisso kan vara tilldragande, men de är ofta ytligt pragmatiska, humorbefriade och skriver torrt, som Nina i Gymnasielärare Pedersen och den politiska väckelsen som hemsökt vårt land.
Å andra sidan är de åldrade männens manliga arvtagare besatta av konsumtion och struntar blankt i Ibsens storhet. Tacka fan för att litteraturprofessorn i romanen Professor Andersens natt känner sig ensam. Vem bryr sig längre om humaniora? En julafton är Andersen så absorberad av sin Ibsen-läsning att han inte kommer sig för att ringa polisen då han blir vittne till ett kvinnomord i hyreshuset mitt emot.
Det konkret vardagliga ter sig mardrömslikt. En urscen hos Solstad är en man som joggar genom den ”egendomliga tystnaden” i en folkhemspräglad medelklassförort till Oslo. I ett försök att beskriva det ogenomträngliga stirrar författaren ”Dag Solstad” in i grannarnas fönster och konstaterar: ”Här levs livet.”
För att få lite spänning i grålivet - som skyler ett inre mörker - begår Solstads män omoraliska handlingar. Ibland sker det av ren desperation, som när lektor Rukla i Genans och värdighet skriker ”Fitta! Fläsktryne” till en elev. När stadskamrer Björn Hansen i Elfte romanen, artonde boken skaffar rullstol och simulerar förlamning blir följderna katastrofala.
Björn Hansens hjärtskärande försök att få kontakt med sin vuxne son vars uppväxt han struntat i gör direkt ont att läsa. Solstad själv närmast koketterar med att han varit en frånvarande far, eftersom författarskapet var hans kall. Men han gjorde så gott han kunde, hävdar han. ”Du må icke køpe kvinners eländighetsbeskrivelser av menn”, säger han. Återigen denna kyla som retar och sårar mig under läsningen. På nästan 500 sidor nämns inte en enda kvinna som inspirerat Solstad. Ingen kvinna har skapat något värt att nämna bland horder av skitviktiga män. När författaren Trude Marsteins namn slutligen dyker upp i positiva ordalag spritter ett hopp. Men det visar sig handla om en essä Marstein skrivit - om just Solstads författarskap!
I samtalsmemoaren bedriver Solstad dessutom pittmäteri i alkoholintag. Alkoholist har han själv varit i 40 år. Inget att orda om. Han angriper PO Enquists Ett annat liv. ”En flaska vin om dan!” Skrattretande.
Den Dag Solstad som mejlas fram via samtalen liknar betänkligt hans manliga romankaraktärer. Minus de små och stora brott de begår.
Sakprosa
» Dag Solstads Uskrevne memoarer
Alf van der Hagen
Forlaget Oktober
