Införande av dab ett kollektivt självmord
Varifrån kommer hurra-sången för nedsläckningen av FM-radion?
En ”utredning” kan ju låta som att det handlar om att ta reda på saker och ting och sedan presentera sakskäl för och emot olika åtgärder i frågan.
När det gäller statliga eller parlamentariskt tillsatta utredningar är det emellertid en annan definition som stämmer bättre: En utredning tillsätts för att skapa en saklig ram kring ett i praktiken redan förberett politiskt beslut.
Ändå är det sällsynt att de utmynnar i lika torftiga hurra-sånger som branschutredaren Nina Wormbs stämmer upp i när hon sammanfattar sin egen utredning av framtidens radioutsändningar och dab-radion i Dagens nyheter den 1 december.
Det är sant att Nina Wormbs har uppdraget som regeringens branschsamordnare, vilket låter ana en olustig korporativistisk dimension bakom den glada diskursen i Wormbs branta sammanfattning: ”Branschen är enig...”, ”Den teknik branschen väljer måste vara tillgänglig och billig...”, ”Dessa steg har arbetats fram i samarbete med radiobranschen...”
Vilka är då de tongivande krafterna i den radiobransch, som får denna utredningsprosa att fullständigt genomsyras av näringspolitisk jargong kamouflerad med uttryck som ”sociala rättigheter”, ”annorlunda organisering” och ”en rättvisefråga som rör den breda tillgången på information och underhållning i ett samhälle"?
Att de två stora koncernerna MTG och Discovery Communications som står bakom merparten av all kommersiell radioutsändning i Sverige suger på tummen i väntan på att staten ska bekosta utbyggnaden av ett digitalt marknät är knappast en vild gissning.
Att landets radiohandlare ser fram emot dagen då 20 miljoner FM-mottagare hamnar på skrothögen, i en fullkomligt horribel kapitalförstöring för att ersättas av de nya dab+-mottagarna är inte heller underligt.
Men varför ska skattebetalarna först bekosta uppbyggnaden av nätet, för att sedan tvingas köpa nya mottagare, och därmed bereda möjligheter för branschen att tjäna pengar, om branschen inte har något lockande att erbjuda.
Har den inte det då? Tekniskt?
Wormbs undviker kritiken av dab-tekniken genom att förandliga perspektivet: ”Frågan om digitaliseringen av marknätet är emellertid inte i första hand en fråga om teknisk standard utan en samhällsfråga.”
Varför är då inte en fråga om teknikutveckling en fråga om teknikutveckling?
Varför kan man inte ställa krav på ett nytt distributionsnät för radioutsändningar? Till exempel att det ska kunna sända med bättre ljudkvalitet, mindre kompression av ljudet, bättre dynamik, inte minst i återgivning av musik och avancerade ljudkompositioner? Jo, därför att då blir man tvungen att diskutera synpunkter som inlägget från de tre representanter från IVA berör i DN 3 december. Då måste man ge sig i kast med alla de problem som BBC har haft med sina dab-sändningar.
Och framförallt, om man vill bibehålla och höja ljudkvalitén på radioutsändningarna, så kan man inte utlova lika mååånga kanaler.
Innehållsmässigt?
Några av mina norska bröder och systrar (Norge är ju A-barnet i DAB-skolan) brukar blasfemiskt viska att, tack vare DAB har vi nu både Lugna och Lugnare Favoriter, Rock-klassiker och Rockigare klassiker och Lite mindre lugna favoriter.
Men också: ”Flere kanaler, dårligere lyd.”
Mer musik och mer musik. Och mer musik. Och lite mer prat.
Men är det just musik som är en bristvara i vårt hörlursförsedda tidevarv? Är det just det som är den digitala radions enastående produkterbjudande?
Och hur ska Public service-radion med sin kontinuerligt åtstramade ekonomi, sina kontinuerligt bantade redaktioner och sin stelbenta personalpolitik inte bara vidmakthålla kvalitén på det som nu görs, utan också göra mer (5 kanaler, 10 kanaler?) med bibehållen kvalité?
Finns det – som Wormbs skriver – bara utveckling i att göra mer?
Redan nu tvingas SR spara 50 miljoner presumtiva programpengar per år av sin budget till det som jag och några av mina mer hädiska radio-kollegor döpt till det kollektiva självmordet: Införandet av dab.
Och ändå är ”alla” eniga, utom lyssnarna, och de experter och maktstrategiskt inblandade som inte redan har stuckit fingrarna alltför djupt eller alltför dumt i någon av de syltburkar som står till buds.
Alltså återstår: Varifrån kommer denna hurra-sång?
Är det ett internationellt beställt körverk för statlig symfoniorkester?
Och vem är det som egentligen stampar takten?
