Imponerande ympningar
Sevi Kumral sätter fräscha kvistar på ett poetiskt familjeträd
”Världsrispor.” ”Tvekroppstillvaro.” ”Moderoro.” ”Dotterskalet.” ”Faderaggen.” ”Förnekelsemuren.” ”Tröstberoende.” ”Blötfestmanér.” ”Bakistrummor.” ”Härdsmältamodern.” ”Dissociationsdimmor.” ”Fingertoppighet.”
De nydanande sammansättningarna står ut i debuterande Sevi Kumrals diktbok Värdkroppen. En sorts blinkande uppfinningar i språket som pockar på särskild uppmärksamhet, i sitt sätt att böja till och tvinga ihop tillvaron. Smärtsamma saker ska benämnas, och kräver att språket sammansätts på nytt och görs till ting (notera substantivformen), ägda av den som berättar.
Och i sin märkvärdighet får nykonstruktionerna mig också att yrvaket snubbla över mer vardagliga språkfogningar, som plötsligt framstår som märkta och gåtfulla: ”Rotvälta.” ”Skräckhistorier.” ”Stödhjul.”
Jag kommer att tänka på Lina Hagelbäcks böcker om Violencia, och Eija Hetekivi Olssons roman Ingenbarnsland. Inte så mycket för att Värdkroppen också tematiserar familjerelationer, som för detta arbete med hoppressande nyordbildning. Hos Hagelbäck läser jag det som en del av den glädje och destruktivitet som finns i karaktärernas konstnärliga skaparkrafter. Hos Hetekivi Olsson uppstår sammansättningarna ur det höga tempot, ilskan, energin, språkskruttarna som måsteberätta om ”mannagrynständer” på ”missfostermonster” som tar sig in i huvudpersonen Miiras språkhjärna.
Kumrals konstruktionsarbeten upplever jag som mer högstämda och utstuderade. Sinnrikt uppställda på glesa diktrader. Tydligt genomtänkta för att orden ska precisera och bära på mer.
Jag jämför denna utpräglade poet med en prosalyriker och en romanförfattare. Och det finns tydliga berättande drag hos Kumral också: En farsa som stack. Och en man som drar från det gravida diktjaget. Socialt arv och ”modersidentifikation” berörs, men det påpekas att: ”Återgivelser / ömmar / för / mycket / ibland”.
Nej, här blir inte de avgörande händelserna klart skildrade, det bara antyds starkt att de finns. Dikten fungerar både som beröringsverktyg och bedövning av något frustrerat, kanske förtvivlat.
Och som en tjock, kletig linje rinner alkoholens flertydighet genom dikterna. Den är rus och missbruk. Förhöjning och glömska.
Dikten berättar att den faktiskt inte pallar, eller ens kan, berätta allt. Och kanske är det därför jag fäster mig så vid de sammansatta orden, att jag upplever att det är i dem som diktjaget och dikterna får en sällsam kraft, skapar ett friskt utlopp.
Säkert är i alla fall att det är de som gör att jag blir så väldigt glad av att läsa Värdkroppen, trots all ilska och sorg som pulserar mellan raderna.
I Kumrals dikter pågår ett mörkt arbete om ”fragilhjärtan” och farsor, om minne, migrän och mammor. Fullt av förtrollande språkympningar. Som fräscha kvistar på ett poetiskt familjeträd.
