Vi blir kompisarmed Erdogan

Åsa Linderborg om Natokramarnas känsliga punkt

Tayyip Erdoğan, Turkiets president.

Turkiet är en känslig punkt för ­alla Natokramare.

Om Sverige blir medlemmar i Nato tvingas vi bli kompisar med Erdogan. Nato har vid flera tillfällen sagt att man ger Turkiet fullt stöd i kampen mot ”terrorismen”, till vilka man även räknar den kurdiska opposition som slåss mot IS.

I bästa fall kan man kalla Turkiets (och Natos) hållning till Syrien som vinglig, i sämsta fall som schizofren.

IS slåss mot Bashar al-Assad, som även Turkiet bekämpar. Sedan en tid tillbaka säger Turkiet att man ska hjälpa till i kampen mot IS. Därmed hamnar man plötsligt på samma sida som al-Assad. Men i stället för att göra det man säger att man ska göra, det vill säga bekämpa IS, har Turkiet bombat kurder. Det är denna ”terrorbekämpande insats” som Nato mer eller mindre hjärtligt ger sitt fulla stöd.

Alla är överens om att Turkiet är ett auktoritärt samhälle. Erdogan har ungefär samma status som Putin – båda två är högermän som aktivt slår ner oppositionen – men skillnaden är att Turkiet har en regim som västvärlden står ut med eftersom den inte utmanar USA:s hegemoni.

Kravet på Natomedlemskap har en antidemokratisk avsikt, förutom det att Natos ”operationer” i sig aldrig lett fram till demokrati – man har inte lyckats men heller aldrig försökt, vilket Mellanöstern är ett tragiskt exempel på.

Om Sverige blir ett Natoland kan vår utrikespolitik aldrig mer besmittas av folkviljan. Det är en metod att avveckla demokratin; genom att låsta fast oss vid en viss politik spelar det ingen roll vem som vinner val – politiken ligger klar.

Vi är redan tämligen fastlåsta i vår utrikespolitik, det vi borde göra är att riva upp det samarbete som finns.

Följ ämnen
Nato

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln