Straffarbetade för Kamprad

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Uppdaterad 2011-09-05 | Publicerad 2011-09-01

Tysk tv: Ikea utnyttjade DDR:s politiska fångar i fängelsefabriker

Ingvar Kamprad var inte bara anstruken av, utan ansluten till, nazismen. När detta nyligen bekräftades i Elisabeth Åsbrinks Och i Wienerwald står träden kvar (Natur och kultur), fick företaget sköta försvarstalet. Kort och kokett meddelades att Kamprad redan ångerfullt lagt korten på bordet och ägnat sitt vuxna liv åt ”de demokratiska värderingar Ikea står för”. På den punkten imponerar dock företagets förflutna lika lite som Kamprads ideologiska kompass.

Ungefär samtidigt som Åsbrinks bok utkom vek den tyska regionala public service-kanalen WDR sitt konsumentprogram Markt åt Ikea. I Tyskland lever Ikea högt på blågul goodwill, varför Markt-redaktionen ville ta reda på om företaget verkligen är den svenskhygglige arbetsgivare man gärna ger sken av.

De nöjde sig inte med att frilägga låga löner, förvägrade heltidstjänster och anställda som tyst trippar på tå för att inte förlora jobbet. De gick till läggen, grävde i arkiven, för att kunna berätta om företagets beklämmande historia i DDR.

Under 1970-talet inledde Ikea en omfattande import från DDR. På inte mindre än 65 platser producerades tillbehör och möbler för det svenska företaget. Konstitutionell kosmetika till trots, DDR var en kommunistisk enpartistat. För en krass kapitalist som Kamprad utgjorde inte detta något hinder, tvärtom.

DDR propagandapyntade sig som arbetarnas stat. I verkligheten var arbetsförhållandena undermåliga och fria fackföreningar frånvarande, vilket gjorde arbetskraften blott hälften så dyr som i det vid tiden typiska låglönelandet Taiwan. Med östtyskarnas politiska ofrihet optimerade Ikea sin profit.

Möbeljättens egen Molotov-Ribbentrop-pakt är inte helt okänd. Produktionen i DDR föranledde under 1980-talet protester utanför västtyska Ikea-varuhus. Uppgifter om Ikeas östtyska intressen flimrar förbi i Birgitta Almgrens Inte bara Stasi (Carlssons) och Björn Cederbergs Kamrat Spion (Mormor).

Ikea har dock undsluppit det riktiga rabaldret, vilket är uppseendeväckande. Företaget drog inte bara nytta av det odemokratiska systemets allmänna konkurrensfördelar, utan utnyttjade tvångsarbetande politiska fångar.

För att leva upp till framfantiserade planekonomiska mål beslöt DDR:s ministerråd 1973 att mer aktivt använda fångar i produktionen. DDR var allt annat än en rättsstat och omkring tjugo procent av internerna satt inspärrade av politiska skäl.

I Waldheim där Ikea tillverkade den klassiska Klippan-soffan, låg fängelset granne med fabriken. Inför tv-teamets kamera berättar fängelsechefen att fångarnas straffarbete var en beräknad del av möbelproduktionen.

Hans Otto Klare, fängslad för sitt försök att fly från DDR, vittnar om vedervärdiga förhållanden i fängelsefabriken i Naumburg. Fångarna arbetade i skift och tvingades sova i samma byggnad som ständigt slamrande maskiner. Skyddsutrustning saknades. Här framställdes beslag och gångjärn för Ikea.

Med tanke på Kamprads ledarstil verkar det otroligt att han var ovetande om förhållandena och tvångsarbetet i DDR. Enligt Stasidokument, vilka alltid måste tydas med försiktighet, hade Kamprad inga principiella invändningar mot straffarbete.

Ikeas tyska informationschef vill när hon intervjuas i programmet inte kännas vid företagets mindre förtjusande förflutna. I ett till intet förpliktande pressmeddelande på sändningsdagen fastslås att man inte funnit några bevis för straffarbete, men beklagar om sådant trots allt har förekommit. Ikeas tyska varumärkesvårdande stiftelse har tidigare skildrat DDR-engagemanget i lätt ostalgiska ordalag, vilket understryker oförmågan att hantera uppgifterna om tvångsarbete med uppriktigt allvar. För Ikea finns alltjämt ett anständigt alternativ: betala skadestånd till de slavande fångarna och finansiera fristående forskning i frågan.

När muren föll och östra Tyskland blev demokratiskt dyrt drog Ikea snart vidare. Som framgick av Uppdrag granskning tidigare i år undersöktes möjligheten att förlägga möbelproduktion till Nordkorea, där arbetskraftsstrukturen var ”ovanligt positiv”. Vad gäller värnandet av demokratiska värderingar har Kamprad ett och annat att bevisa, och besvara.

Fredrik Persson

Historiker och kulturskribent

.