Efter 50 år träder vittnena fram
Jaktplan som gav eld. Explosioner. En störtande, brinnande DC6:a.
Mängder av vittnesmål om hur Dag Hammarskjöld dog har tystats ner och gömts undan, enligt en ny bok.
Nu ska FN-chefens död utredas av en internationell diplomatisk kommission. Misstankarna att han mördades har stärkts.
På natten mellan den 17 och 18 september 1961 skulle generalsekreterare Dag Hammarskjöld och hans stab landa på Ndola flygplats i nuvarande Zambia, dåvarande Nord-Rhodesia.
Uppdraget var att mäkla fred mellan det nyligen självständiga Kongo och utbrytarrepubliken Katanga. Men planet kom aldrig fram. Det störtade nära flygplatsen och alla passagerare avled. Vem hade intresse av att Hammarskjöld aldrig skulle komma fram till Ndola och inleda fredssamtal med Katangas självutnämnde president Tshombe?
Uppenbarligen väldigt många visar samväldesforskaren Susan Williams i boken Who killed Hammarskjöld?, som gavs ut i Storbritannien 2011 och som fått stor uppmärksamhet nästan överallt utom i Hammarskjölds hemland Sverige.
Det var genom arbetet med en helt annan bok om vita strategier för fortsatt minoritetsstyre och apartheid i södra Afrika som Williams kom över de nya bevisen som helt ändrar bilden av vad som hände den där natten. Hon visar hur utredningarna medvetet manipulerat vittnesmål från framförallt de svarta afrikanska vittnen som trädde fram i utredningarna.
Även de vita vittnen som gav en annan bild än den de rhodesiska myndigheterna ville ha fram – att planet havererade efter pilotfel – avvisades. De är alla antingen alkoholister, icke skötsamma eller vänstersympatisörer, enligt myndigheterna.
Williams jämför originalutskrifter och följer sedan hur vittnesmålen återges i de utredningar som presenterades för FN 1962.
Manipulationen är total.
Nästan alla utom de officiella myndighetspersoner som väntade på Hammarskjöld på Ndola flygplats uppger sig ha sett hur ett eller två jaktplan följt efter eller flugit nära Hammarskjölds DC6:a. Många har sett jaktplanen ge eld. Andra har hört en mycket kraftig explosion eller kanonskott i luften. Några har sett det stora planet brinnande falla ner från himlen. Vid haveriplatsen fann sedan enkla kolarbetare och bybor planet och lyckades identifiera det tiotals timmar före flygplatsmyndigheterna. Röken från haveriplatsen sågs på många mils avstånd. Ett flertal oberoende vittnen såg redan under natten arméjeepar åka till haveriplatsen och därifrån, följt av en intensiv brand från det störtade planet.
Detta trots att de ansvariga myndigheterna lagt ner sökandet efter Hammarskjölds plan. Under natten har nämligen den brittiske högkommissarien – Lord Alport som var på flygplatsen – hävdat att Hammarskjölds plan helt sonika åkt någon annanstans.
Därför inleddes aldrig något sökande efter planet förrän dagen därpå.
Varje föreskrift inom det internationella flygregelverket har frångåtts. Även de obligatoriska inspelningarna från dialogen mellan flygledartornet i Ndola och den svenska flygkaptenen Hallonkvist på Hammarskjölds plan försvann.
När sökandet trots allt inletts misslyckades jaktplan i luften med att finna den haveriplats som vanliga människor kunnat se på mils avstånd från marken och som de också rapporterat in till myndigheterna.
Först 15 timmar efter haveriet hittas planet officiellt.
Ytterligare märkliga detaljer tillkommer.
När planet väl hittas av myndigheterna på eftermiddagen den 18 september är alla passagerare utom två helt förbrända. Endast två befinner sig utanför planet. Dag Hammarskjöld – helt utan brännskador, men med bruten ryggrad och sin oskadade portfölj bredvid sig. Där finns också hans livvakt, som är svårt brännskadad. Innan han avlider hinner han flera gånger berätta att planet exploderade i luften innan det störtade.
När Williams besöker några av de bortglömda vittnena 50 år senare berättar de exakt samma sak som de uppgett till de olika vita kommissionerna fem decennier tidigare: Hammarskjölds plan var inte ensamt i luftrummet ovanför Ndola den där natten.
Kvar blir allt fler frågetecken kring den officiella förklaringen om pilotfel och en för låg ingångshöjd vid inflygningen till flygplatsen.
Att historien om Hammarskjölds bortgång är viktig beror på att den rör rasismen och avkoloniseringen i södra Afrika, men också hur storpolitiken fungerar. Stormakterna var beredda att skjuta hela FN i sank när organisationen ställde sig på små och nyligen befriade staters sida.
Det nyligen befriade Kongo var det kalla krigets främsta frontavsnitt vid 1960-talets inledning.
Stormakter som Storbritannien, Frankrike och USA hade gemensamma intressen med flera stora gruvföretag både att hindra ett enat Kongo att nationalisera gruvindustrin, men också att hindra den nya staten Kongo under Patrice Lumumba att närma sig Sovjet.
Rädslan att bland annat Kongos unika urangruvor, som gav råvarorna till bomberna över Hiroshima och Nagasaki, skulle hamna i Sovjets intressesfär var mycket stark.
De vita minoritetsstyrena i södra Afrika hade som mål att stoppa avkoloniseringen. Deras svar blev att beväpna och utropa utbrytarrepubliken Katanga – som innehade i stort sett hela Kongos mineralfyndigheter – och starta inbördeskrig för att destabilisera det demokratiska Kongo. Dessa konflikter är fortfarande vid liv, och samma gruvföretag profiterar fortfarande på kongolesernas nationella rikedomar.
Hatet mot FN – inte minst från de många vita inhyrda rådgivarna och soldaterna i Katanga är väl dokumenterat.
Väldigt många hade väldigt mycket att tjäna på att röja Hammarskjöld ur vägen. Precis som premiärminister Patrice Lumumba – som mördades bara ett halvår tidigare.
De västliga stormakterna såg också med mycket onda ögon på den massiva militära fredsinsats som FN under Hammarskjölds ledning satte igång för att rädda det fria Kongo.
FN låg dagarna före och efter Hammarskjölds bortgång i praktiken i krig med Katangas armé som bestod av inhyrda vita legoknektar. Bara timmar efter Hammarskjölds plan Albertina kraschade så beskjuts FN:s försteman i Kongo av katangesiskt flyg och det förekommer regelrätta strider mellan FN-trupper och katangesisk milis. Kanske sköt man också ner Hammarskjölds plan?
Men kan inte allt detta avfärdas som vilda fantasier och konspirationsteorier?
Det återstår att se.
En oberoende kommission under ledning av Lord David Lea, den tidigare chefen för Samväldet Emeka Anyaoku, svenske tidigare ärkebiskopen K G Hammar och Henning Melber vid Hammarskjöldsfonden har rekryterat några toppdiplomater och jurister som Hans Corell, Stephen Sedley, Richard Goldstone och Wilhelmina Thomassen för att se om Susan Williams nya bevis är hållbara nog för FN ska låta utreda frågan på nytt.
Då får kanske utrikesminister Carl Bildt en chans att visa att han kan hantera någon fråga som rör svenska medborgare och konflikter om råvaror i Afrika. Inte minst bör svenska arkiv ställas i en ny utredningstjänst.
sakprosa
» Who killed Hammarskjöld?
The UN, The Cold War and The White Supremacy in Africa.
Av Susan Williams Förlag: Hurst 2011
