Nej, det räcker inte att skämta om nazismen
Mattias Svensson letar efter orden
En organisation som vill skapa en nordisk nationalsocialistisk republik, hyllar Adolf Hitler och som aktivt förespråkar våld attackerar en demonstration arrangerad av ensamkommande flyktingar från Afghanistan.
Jag letar efter orden.
Nazister på våra gator, organiserade och våldsamma. Som attackerar människor för deras hudfärg, ett rasistiskt överfall. Som nyligen attackerat människor som är stolta över sin sexuella läggning. Som uppmanade till attacker mot en festival för aborträtten, som också attackerades med en rökgranat. Som förra året med brandbomber och hot fick ett kommunalråd att avgå. Återkommande övergrepp mot demokratins fundament, mot de folkvalda och mot demonstrations- och mötesfriheten.
Nazism, rasism, främlingsfientlighet, hatbrott, hot mot demokratin, stöveltramp som ger ekon från 30-talet. Det är dags att använda sådana ord nu, om vad som sker i Sverige 2017. Det hade känts bra om orden inte redan var söndernötta.
Åtminstone i vissa kretsar.
Andra drar sig fortfarande för att plocka fram dem. I Expressen påbjuder Gustaf Johansson (8 augusti) satir och löje över nazisterna, eftersom de fortfarande är en liten rörelse.
Ett märkligt resonemang. Skämta på för all del, men menar Johansson verkligen att Margit Silberstein och andra med påtagliga erfarenheter av nazisternas härjningar bör inskränka sig till ironiska putslustigheter i mötet med samma föreställningsvärld?
Humor bygger dessutom på igenkänning och således på välkända och spridda fenomen, och den riktas med fördel mot makten. Tove Jansson drev till exempel förtjänstfullt med Hitler och Stalin i Garm när de var som allra farligast. Så kanske bör vi reservera skämtsamheterna för ännu allvarligare tider.
Eller nej, förresten. Humor på kommando är alltid en dålig idé.
