Cecilia Persson ristar ord direkt på kroppen
Tar över efter Maja Ekelöfs ”Rapport från en skurhink”
Idén är fantastisk!
Författaren, historikern och personliga assistenten Cecilia Persson tar över stafettpinnen efter Maja Ekelöf och hennes prisvinnande Rapport från en skurhink. Hur lever man skrivande? Hur mycket har förändrats i en kvinnas liv sedan 1970? Det var då den ensamstående fembarnsmamman och städerskan från Karlskoga väckte sensation med sin politiskt omvälvande och stilistiskt eleganta bok.
Än mer raffinerat är att Persson plockat ur en mening i Rapportboken där Maja Ekelöf frågar sig: Vad skulle Gunnar Ekelöf ha sagt om så djuplodande rader? Genus och klass: Underordningen blir så hjärtskärande övertydlig.
Ekelöf X 2. Den ena sitter stadigt på parnassen med sin överklas- säkerhet och med systrar och fruar som lojalt servar honom. Den andra, osynliga arbetarklasskvinnan, drar hela överlevnadslasset själv. Är det konstigt att hon debuterar så sent som vid femtio plus och – så när som en brevväxling med den intellektuelle internen Tony Rosendahl – låter kommande texter stanna i byrålådan.
Perssons bok är en sällsam hybrid av dagbok, poesi, brutalrealistisk arbetsplatsskildring (fysiskt stenhårt, lågbetalt arbete med mycket skit, men också gemenskap), samhällskritisk pamflett och ett kammarspel där författaren Persson samtalar och grälar med sina ledsagare i skrivandet: de två ekelöfarna.
Konstnären Kim Larssons surrealistiska montagebilder skänker ännu en dimension till detta mångfacetterade projekt.
Skillnaderna mellan Maja Ekelöf och Persson är att den sistnämnda i utbildningsexplosionen fick sin akademiska examen och blev historiker. Men som ensamstående tvåbarnsmor i personliga assistentbranschen står hon kvar i en arbetarklasstillvaro.
Uppgiften att vårda har hon – som så många kvinnor före henne – burit på i hela sitt liv. En psykiskt sjuk mor och en travtränare till far – som ville ha hjälp med skötseln av hästarna – krävde sitt under Perssons uppväxt.
Släkten är fylld av konstnärliga begåvningar, oförlöst kreativitet inkapslat i slitna arbetarkroppar. Vid moderns död föddes idén till skurhinksprojektet.
Hela boken är just kroppslig. Arbetarklassens historia är som bekant skriven på kroppen. Cecilia Persson ristar ord på sin ömtåliga hud och tilltalet är så ogarderat att den som går in och kritiserar känner av bödelns huva.
Men jag skulle klåfingrigt vilja rensa i de pratiga pamflettartade partierna, stryka floskler som ”ekorrhjul” och ”ingen dans på rosor”. Detta stör i det övriga egensinnet. Det originella röstspelet där en levande Persson grälar med två döda ekelöfar borde ha byggts ut. Jag vill gärna se Att bära sin egen kropp dramatiserad på teaterscen, eller som hörspel, i scenisk gestaltning skulle den få sin fulla effekt.
Projektet som inleddes med Perssons samtal med städerskor i Kommunalarbetaren har nu blivit bok tillägnad ”arbetarklassens hjältinnor”. ”Skura. Morra. Bakteriedödande medel. Väcka barn. Torka avföring. Cykla. Fjärilarna dör. Livet går. En dag i sänder.”
Kvinnorna som sällan hörs, ofta utlandsfödda, behöver sannerligen ord på vägen att stärka sig med, slippa se drömmarna som ”svarta varsel i skurvattnet”. Förhoppningsvis ta upp stafettpinnen, gräla med Persson, skriva vidare.
Heja!
