Potentiell sprängkraft
Går det att överföra Almqvists skakande roman till samtid?
Sara Videbeck, huvudpersonen i Carl Jonas Love Almqvists Det går an, är ett under av klokhet, rationalitet och nykter social analys. Det är egenskaper knappast förenliga med rollen som operahjältinna kan man tycka. Romanen är samtida med operor som Donizettis Lucia di Lammermoor och Wagners Den flygande holländaren, och som tidstyp befinner sig Sara så långt från en Senta eller en Lucia som man överhuvudtaget kan tänka sig. Det är lättare att föreställa sig Sara Videbeck som släkting till Susanna i Mozarts Figaros bröllop. I den operaversion av Almqvists häpnadsväckande lilla roman, som hade urpremiär på Läckö Slottsopera i lördags, framstår också Frida Engströms Sara som ett slags Susanna. Hon vet att snabbt och resolut lösa alla uppkomna situationer på förnuftigaste vis och besegrar lätt sin Albert genom charm och överlägsen argumentationskonst. I Frida Engströms gestalt är Sara Videbeck absolut en utmärkt operaduglig person. Det är lätt att förstå att Carl Ackerfeldts hygglige Albert omgående faller för henne.
Maria Sundqvist har i sitt libretto följt Almqvist mycket nära men givit kören litet fler och aktivare uppgifter, som ångbåtspassagerare (ursnygga dräkter av Anna Ardelius), bröllopsfölje eller sångbenägna figuranter, och Linus Fellbom har i sin regi fått pigg snurr på folket.
Daniel Fjellströms musik är lättillgänglig utan att vara banal men är ofta illustrativ. Ångbåten Yngve Frey tar sig fram inte minst i orkestern, och bytet från ångbåt till hästskjuts leder genast till ett visst instrumentalt klippetiklopp. Sara är en särdeles yrkesskicklig glasmästare och får också spröda men vackert glasartade klanger som ledmotiv. Fjellström kontrasterar fint sakligheten i parets diskussioner med romantiskt stämningsskapande. Ensemblerna är intrikata och lekfulla, och här har Linus Fellbom liksom dirigenten Simon Phipps haft stenkoll.
Detta är alltså en riktigt trevlig och charmfull Almqvist-afton, men till saken hör ju också att Det går an är en roman med en emancipatorisk sprängkraft utan like. Den skakade om och förskräckte sin samtid genom den obarmhärtigt klara analysen av kvinnans situation i samhället. Det är visserligen inte självklart hur man lyfter fram den sprängkraften idag, och visst markerar Maria Sundqvist det emancipatoriska budskapet, men hos Daniel Fjellström hittar jag inte så mycket av Almqvists revolutionära potential.
