Populistisk fälla att ställa kultur mot skola
Sophia Jarl vet förstås att en symfoniorkester aldrig kan vara lönsam
Jag kan ingenting om opera, det var inget som spelades i mitt barndomshem och det är en värld jag känner mig främmande i. Men förra året såg jag ”Norma” på Folkoperan i Stockholm. Julia Sporséns förtvivlan och närhet till avgrunden gjorde att något som behövde gå sönder i mig gjorde det.
Vad är värdet av kultur? Hur mäter man vad den gör med en människa och ett samhälle? Att vända sig mot det okända är det som gör att vi växer, kanske till människor. Den verkan har litteraturen, konsten, kulturen.
I Norrköping är det för första gången på 100 år borgerligt styre och det moderata kommunalrådet, Sophia Jarl, har valt att gå hårt fram. Det ska märkas att det är skillnad, eller som Jarl säger i ett ondsint gisslantagande av Karin Boye: det gör ont när knoppar brister.
Jarl höjer barnens avgiften till kulturskolan, och lägger om förvaltningen. I Norrköping, denna stad som med kulturens hjälp reste sig efter 90-talskrisen, ska kulturen nu sortera under ett Tillväxtkontor och museerna ska förvaltas under rubriken Attraktionskraft.
I fokus för debatten finns Norrköpings prisbelönta symfoniorkester. Jarl tycker att den bör kunna öka självfinansieringsgraden, när den kommunalt ägda konserthallen planeras att säljas ut. Jarl vet förstås att en symfoniorkester aldrig, någonstans, kommer kunna vara lönsam. Lika lite som barnteater, ett bibliotek eller en konstakademi.
Det är en fälla Jarl placerar ut. Vem är beredd att försvara stora subventioner till violinister när skolan går på knäna? På Jarl låter det dessutom som om Norrköpings symfoniorkester ägnar sina dagar åt att spela konserter för tomma salonger. Vad hon inte nämner i intervjuer eller debattartiklar är att den varje år bjuder år in 20 000 förskole- och skolelever till konserter, studiebesök och samarbeten. Var fjärde besökare är under 20 år, och på hemsidan finns en länk där lärare i Östergötland enkelt kan boka in kostnadsfria konserter på dagtid för sina klasser.
Om det ska vara möjligt att bli musiker i Sverige, så måste det finnas musikskola för barn, musikgymnasium och högre utbildningar
Det är så lätt att förstöra, att riva ner. Det görs i en handvändning. Men kulturen är ett ekosystem och en infrastruktur, som Johan Hilton skriver i GP. Om barn ska få tillgång till klassisk musik så måste det finnas någon som kan spela för dem. Och om det ska vara möjligt att bli musiker i Sverige, så måste det finnas musikskola för barn, musikgymnasium och högre utbildningar. Och orkestrar, där musikerna kan spela. Men frågan är också större, bortom utbildning och det instrumentella. Det handlar om vad ett samhälle är, ett land, civilisation.
Att via ”höjd egenfinansiering” strypa en orkester är en aggressiv, brutal handling. Det är att ha sönder något som sedan inte går att reparera. Det är att skära bort ett minne, en väg in i oss själva och historien. Ja, jag kan inte fatta att jag ska behöva förklara denna borgerliga kultursyn för högerpolitiker. Men här är vi nu.
En höger som ser shopping som det högsta mänskliga värdet är absolut inte borgerlig längre, skriver Torbjörn Elensky i SvD. Vi brukar inte hålla med varandra, men just nu finns det en konfliktlinje som går mellan de som vill försvara att människan är något mer än en passiv konsument i Netflix-samhället och kulturföraktande marknadsfundamentalism. Nej, ”kultur” leder inte till frihet eller demokrati på något enkelt, instrumentellt sätt. Men jag tror inte heller att ett fritt och demokratiskt samhälle kan vara levande utan fria, tänkande, skapande medborgare. Och då måste det finnas kultur, offentligt finansierad, tillgänglig för alla.
Frågan borde inte vara om priserna borde höjas, utan hur de redan från början är så in i helvete dyra?
Jarl ställer med en populistisk tankefigur ”kultureliten” mot utbrända välfärdsarbetare. I riksdagen sitter hennes eget parti och förbereder återigen skattesänkningar för de rikaste. Det är inte mot mat på äldreboenden en symfoniorkester borde ställas, utan mot att Handelsbankens avgående vd får 100 miljoner i ett pensionsavtal, pengar som skulle räcka för att rädda orkestern med råge. Sverige är ett rikt land, det är bara det att pengarna har hamnat fel. Vi kan inte leva utan kultur, men vi skulle lätt kunna stå ut med att Swedbanks vinst på ett kvartal blir lägre än 12 miljarder.
En biljett till symfoniorkesterns konserter i Norrköping kostar som mest 390 kronor. Det är mycket pengar, det är inte konstigt att det inte alltid är fullsatt. Nu ska priserna alltså höjas ännu mer. Någonstans här blir jag rasande även på vänsterns fattiga och marknadsanpassade kulturpolitik. Frågan borde inte vara om priserna borde höjas, utan hur de redan från början är så in i helvete dyra?
I Stockholm har biljettpriserna för unga på Stadsteatern höjts under det nuvarande rödgröna styret. Förut kostade alla biljetter för unga under 26 år 150 kronor. Om en 20-åring vill se ”Hamlet”, med Silvana Imam i höst, så kostar det numera nästan det dubbla, 275 kronor. Vilken student har råd med det? Med en sådan politik blir kulturen en verksamhet som alla betalar gemensamt via skattsedeln, men som bara de rika har råd att nyttja. Det blir då väldigt lätt att i nästa steg argumentera för att verksamheten bör avskaffas för att den når så få.
Det är detta Sophia Jarl utnyttjar, och hennes retorik bärs av ett aggressivt förakt. Jag tänker på dessa cellister och fagottister som ägnar dagarna åt att samarbeta med barn, bjuda in skolklasser, försöka förmedla musikens storhet till stökiga 11-åringar. Öppna en dörr, visa en värld. Vad är värdet av det? Allt, säger jag.
I en tidigare version av artikeln fanns en felaktig uppgift för biljettpriserna på Kulturhuset Stadsteatern.
