För ett fattigt barn var Norrköping en dröm
Nu slaktar den SD-borgerliga kommunledningen stadens kulturliv
Fattiga barn ska ha tur med alla andra livsomständigheter, och det hade jag när Norrköping blev mitt hem.
I mitten av 90-talet kunde en ensamstående sjuksköterska fortfarande hitta en hyresrätt i en medelstor stad precis bredvid både konstmuseum och bibliotek.
Så kunde jag vid sju års ålder själv promenera till Krumelurens målarverkstad, som kostade en femma, och på egen hand släpa hem hyllmeter på hyllmeter av läsning från världen.
Vi hade råd med böcker och konst, eftersom det var gratis. Min mamma, som alltid älskat klassisk musik, kunde billigt introducera mig till Arvo Pärt, Tjajkovskij och Dvořák, eftersom staden hade en riktig symfoniorkester.
Kulturstaden Norrköping var en medveten och aktiv satsning på stadens framtid, och precis i början flyttade jag och mamma in.
I dag, i framtiden, ska en SD-borgerlig kommunledning slakta stadens kulturliv. Den behövs inte mer, inte i en ideologi där fri konst är farlig och kultur som inte bär sina egna kostnader dålig.
All kommunal verksamhet som riskerar att konkurrera med privat ska läggas ned.
Kultur- och fritidsförvaltningen ska läggas ned efter årsskiftet.
Verksamheten ska flytta till vad som i lokalpressen kallas ett ”superkontor” med avdelningsnamn som ”tillväxt” och ”livskvalitet”. All kommunal verksamhet som riskerar att konkurrera med privat ska läggas ned.
Stadens konserthus ska eventuellt säljas. Privata ägare ska ges tillträde att höja hyror och därmed urholka Norrköpings symfoniorkester in på bara benen. En turné med familjen Wahlgren skulle ju ge högre biljettintäkter.
Kommunstyrelsens ordförande Sophia Jarl skriver i Expressen att kultureliten nu bara vill bevara sina egna privilegier. Hon låtsas som att kulturens privilegium inte var vårt – stadens befolknings.
Efter att Stefan Jonsson inför en nationell publik via Dagens Nyheter avslöjat den förblindade ideologi som nu styr Norrköpings kulturpolitik vill Sophia Jarl få oss att tro att det egentligen är alla ensamstående mödrar hon vill försvara. Som att mitt och mammas Norrköpingsliv hade blivit bättre med mindre kultur.
Jarl har aldrig velat höja några undersköterskelöner. Hon har aldrig velat att deras barn ska ha tillgång till en kulturskola vars avgifter hon nu höjer. Sophia Jarl hör till den borgerlighet som säger frihet men menar pengar.
Kulturen tog över Norrköping som ett svar på den kris som stukat staden efter att textilindustrin imploderat. Holmen flyttade pappersfabriken till Bråviken vid Malmölandet, Industrilandskapet stod ödsligt.
Det var fattigt, unket och skrämmande, så mindes i alla fall Stadsmuseets då tillförordnade chef Maria Modig – en linköpingsbo – staden när jag intervjuade henne för Aftonbladet i samband med de hot som för två år sedan följde museets utställning om Norrköpings nazistiska historia.
Sverigedemokraterna polisanmälde nämnda utställning, men SD behöver inte längre sin fascism för att stänga kulturverksamhet de ogillar, det räcker med Moderaterna och deras new public management. I den nya organisationen finns Maria Modigs tjänst som kultur- och fritidschef inte kvar.
Sverige har blivit ett galet land där vi säljer allt av värde – skolorna, sjukvården, kommunala fastigheter, kulturen – och sedan skyller vår nya fattigdom på invandrare.
Hon sällar sig därmed till sju av tio kommundirektörer och andra höga chefer som slutat i kommunen sedan maktskiftet i höstas. Norrköping börjar likna ett moderat Sölvesborg, en ideologisk experimentverkstad där hat mot 100 års socialdemokratiskt maktinnehav styr både tanken och handen hos ledande politiker.
På 90-talet blev kulturen tillsammans med campus och stadens statliga myndigheter Norrköpings nya motor. Det lockade människor och fick människor att stanna.
Kulturen behövde då som nu till stora delar ligga i offentliga händer eftersom marknaden må ha pengar och effektiviseringsplaner men noll kapacitet att ge människor värdighet. Det förstnämnda är produktionsmedel, men det sistnämnda är civilisation.
Norrköping vaknade till slut från en dödslik dvala, men Sophia Jarl har i dag mage att påskina att staden skulle varit rikare under ett sargat 80- och 90-tal än nu, för i dag har man inte råd.
Sverige har blivit ett galet land där vi säljer allt av värde – skolorna, sjukvården, kommunala fastigheter, kulturen – och sedan skyller vår nya fattigdom på invandrare.
Ur den synvinkeln är äktenskapet mellan moderater, nyliberaler och sverigedemokrater perfekt. Med ena handen säljer de, med den andra pekar de finger.
Så blir Norrköping och andra svenska städer till platser för de bättre bemedlade, där man konsumerar kultur i stället för att ägna sig åt den eller tillägna sig den.
För fattigare människor räcker inte ens turen för ett något värdigare liv.
