Gladporriga nazisatiren kan fortfarande bli film
”Jägarna på Karinhall” är ett unikum i svensk 70-talslitteratur
Den här hösten har Sverige förlorat ett par av sina främsta intellektuella. Nyligen Jan Myrdal, och för ett par månader sedan Carl-Henning Wijkmark. Många yngre skribenter har vittnat om hur mycket hans essäer och romaner, i synnerhet debuten Jägarna på Karinhall (1972) har betytt för dem.
Jägarna framstår än i dag som ett unikum under en tid då arbetarskildringar, diskbänksrealism och dokumentärromaner dominerade svensk litteratur. 1972 skedde också Watergateaffären, vars källa "Deep throat" döptes efter porrfilmen som samma år bröt porrvallen.
Även Jägarna på Karinhall har, som så mycket radikal satir under århundradena, pornografiska inslag, eller snarare gladporriga. Wijkmark har berättat att han ville skildra den "jovialiska ondskan" hos nazister och fascister snarare än Hannah Arendts "banala ondska". Själva kompromisslösheten och vägran att moralisera och sätta upp snusförnuftiga varningslappar på berättelsen gör än i dag hans roman sanslöst fascinerande.
Jag antar att debuten var något särskilt även för honom, och den skiljer sig från hans övriga produktion. Dels var den en reaktion mot den svenska samtida samtidskulturen, dels mot hans egen härkomst i det tunga östermalmska teologiska hemmet.
Men den är också ett av de få svenska, höglitterära uttrycken för den motkultur som uppstod i USA under 1960-talet, fylld med svart humor och psykedeliska drömmar, och som i Sverige främst syntes inom musik och konst.
Det är oklart hur mycket av denna motkultur Wijkmark tagit till sig. Men det finns en hittills okänd historia kring romanen som handlar om planerna på att göra en filmatisering. Och här finns ett spännande samband med motkulturen. Namnet på detta samband är Terry Southern.
Southern hade skrivit kultromanen Candy och umgicks med revoltörer som Lenny Bruce och William Burroughs. På 60-talet skrev han tillsammans med Stanley Kubrick manus till Dr Strangelove; han stod även med Dennis Hopper bakom kultfilmen Easy rider. Förutom flera romaner och new journalism-texter skrev Southern även gags till Saturday night live.
I slutet av 1970-talet började gladporrfilmsproducenterna Inge Ivarsson och Christan DeFrank diskutera med Southern om en manusadaption av Wijkmarks roman som då kommit i engelsk översättning. Tänkt i rollen som Göring var ingen mindre än Max von Sydow: i fat-suit då, antar jag.
Southern, som avled 1995, var inte i bästa skick. En gång i veckan mötte han producenten på en drugstore och överlämnade några nyskrivna sidor av arbetet och fick betalt i handen. Men det blev ingen film: det rann ut i sanden, som det så ofta gör inom den branschen.
Kring 2007 återupptäckte DeFrank delar av Southerns manus på vinden hemma hos en vän. Han lyckades återskapa det i stort sett helt. När jag får tag i honom via telefon från London berättar han att han ännu inte givit upp projektet utan vill ordna finansiering och göra filmen.
2012 skaffade Erika Wasserman, som stått bakom succén Avalon med Johannes Brost, och Fredrik Wenzel option på romanen, det vill säga den primära rätten att köpa filmrättigheterna, men projektet rann ut i sanden, det med. När jag pratar med Norstedt Agency avslöjar de att ännu en part nu köpt optionen – den primära rätten att få köpa rättigheterna – på en filmatisering av romanen, men de kan tyvärr inte avslöja vem, det är en affärshemlighet.
70-talet var kanske den perfekta tiden för en filmatisering av den orädda, vildsinta Jägarna på Karinhall. Kan någon i vår ängsliga samtid göra rättvisa åt dess blandning av högt och lågt, nazisploitation och gladporr, intellektuell maktsatir och grov humor?
