Kreditföretagen vill inte att vi ska kunna betala
Serien ”Fargo” och boken ”Skuldsatt” beskriver våra lån och de som driver in dem
”Problemet är att ni tror att ni är rika för att ni är bättre än vad jag är”, säger den skuldsatta polisen Indira Olmstead i en scen i senaste säsongen av komiska tillika blodiga kriminaldramat ”Fargo”. Serien är löst baserad på bröderna Coens klassiska film från 1996 och säsongerna är fristående från varandra. Alla utspelar sig i Minnesota och handlar om vanliga människors jävliga girighet – men också om vanliga människors hederlighet.
”Fargos” femte säsong undersöker och uppehåller sig vid skulder, om människorna som har dem, människorna som driver in dem och vad som skiljer dem åt. Dot Lyon har lyckats fly från en våldsam man, byta identitet och bygga upp ett nytt, lyckligt liv. Ingen vet vem hon är, hon har gjort allt för att hålla sig gömd från sin mördare till exmake som anlitat en galning för att med våld ta henne tillbaka. Exmaken tycker att Dot är skyldig honom det, eftersom de är gifta.
Central i serien, både för Dot och tidigare nämnda Indira, är miljardären och vd:n för Redemption Services, den största inkassofirman i USA.
Redemption Services, det låter mer som att en chans att bli förlåten av Gud, än av ett kreditföretag.
Men den som är ekonomiskt skuldsatt vet att en skuld kan ligga lika tungt på hjärtat som en arvsynd. Jag har blivit besatt av tanken på att bli skuldfri. Eller inte ens skuldfri, att CSN skickar avier fram tills jag sänks ner i jorden har jag accepterat. Vad jag vill bli fri från är ett privatlån jag tog i min bank våren 2020 när jag hade panik och inte tänkte igenom saker så noga.
Det var sent på kvällen, jag kände mig desperat och jag tog lånet från min telefon. Pengarna skulle jag ha för att betala skatten, som jag under det gångna året inte hade lagt undan i min enskilda firma. Jag hade levt upp nästan varenda krona.
Min glädjekalkyl kan inte förklaras på något annat sätt än att jag är en ofrivillig företagare, ett resultat av en arbetsmarknadsåtgärd påhittad innan jag kunde säga något om den och som jag helst varit utan.
Kan vi inte komma överens om att det räcker? Jag vill inte betala mer
Jag tog lånet för att jag året före hade blivit fri från ett par anmärkningar hos Kronofogden och jag ville under inga omständigheter hamna där igen. Ett par minuter efter att jag skickat in min ansökan blev den godkänd och problemet var inte löst, men det var skjutet på framtiden och jag gjorde en gissning att lösningen fanns där. Ett lån är alltid en gissning om framtiden, enligt Lena Pettersson som nu är aktuell med boken ”Skuldsatt”. Men en gissning är inte mer än en chans och en chansning är lika ofta dålig som bra.
Svenskarna är ett av de mest belånade folken i Europa, skriver Pettersson i en bok som visar hur obetalda lån är en lysande affärsidé. 2020 var över 1,1 miljon människor i Sverige registrerade hos inkassobolagen. Antalet överskuldsatta, som oavbrutet befunnit sig hos Kronofogden i fem år, beräknas vara 265 000 personer.
Att vi är skuldsatta upp över öronen är inte en slump, utan ett resultat av politiska beslut och en kreditmarknad som varit utan omfattande reglering sedan mitten på 1980-talet.
Jag är skuldsatt, du också antagligen. Och din partner och din chef.
Vissa lån är lite bättre än andra, nästan osynliga, som mitt studielån. Ditt bostadslån var nästan osynligt, om du har ett sådant, tills räntorna började dra iväg.
Ett blancolån, som jag tog den kvällen, är varken osynligt eller bra, framför allt för att det är sinnessjukt dyrt och blir dyrare ju längre tiden går. Men privatlån, blancolån, är också dåliga för att det är lån man tar när man är fattig. Faktiskt är det så att fattiga erbjuds dyrare lån än rika eftersom fattiga helst ska lida för att de är det.
Lena Pettersson beskriver hur banker och kreditföretag dränker oss i, och sänker oss med, lånade pengar. Varenda gång vi försöker betala något online uppmuntras vi att ingå ett låneavtal och numera blir konsumenten uppmuntrad att belåna sig inte bara för stora utgifter, utan för alla sina förbrukningsvaror. Lån som kreditföretagen hoppas att vi inte ska kunna betala på lång tid, det är själva affärsidén. Företagen går med vinst när vi månad efter månad försöker komma ikapp. Känns det hopplöst är det med mening.
Omoraliskt? Tveklöst.
Trots detta är det frågan om betalningsmoral som spökar hos beslutsfattare, makthavare och myndigheter. Utlåningsmoralen, påpekar Pettersson, är det aldrig någon som lyfter. Ansvar gäller i Sverige bara den som lånar, inte den som lånar ut. Och frågan om betalningsmoralen är inte bara något flummigt, abstrakt, utan återkommer hela tiden i exempelvis politiska diskussioner eller beslut om vem som får skuldsanering eller ej.
I sista avsnittet av ”Fargo”, när man tror att allting äntligen löst sig och exmaken fängslats, söker den galna mannen som skulle mörda Dot Lyon upp henne, för att slutligen inkassera skulden: hennes liv.
Indrivaren ska driva in skulden, trots att den som lånat ut är försvunnen. Men Dot vägrar följa med honom. Varför måste skulder betalas, frågar hon mördaren där han sitter i hennes soffa.
”Jag förstår att man ska hålla det man lovar. Men folk säger alltid att skulder måste betalas. Men tänk om man inte kan det? Är det inte bättre, mer humant, att säga att skulder bör efterskänkas?”
När jag i slutet av januari betalade ytterligare 2 000 kronor på det där jävla lånet jag tog på impuls för snart fyra år sedan, räknade jag ut att jag snart betalat hela summan jag lånade. Om man skiter i räntan.
Kan vi inte komma överens om att det räcker? Jag vill inte betala mer. För mig är det så mycket pengar, för er inga alls.
Snälla Nordea, låt mig gå. Jag vet att det var dumt, att låna på så dåliga villkor. Jag fattade fel beslut. Är inte det varje människas rätt, att göra fel och bli förlåten?
