Litterär sisu
Anneli Jordahl om finlandssvensk prosahandbok: Ett imponerande kraftprov
Det är mycket lättare att orientera sig i samtida finlandssvensk litteratur än att skaffa sig en överblick av nutida rikssvenska författarskap. Yngre litteraturvetare och litteraturskribenter brukar anmärka på flera decenniers tomrum i historieskrivningen. Förmodligen har Svenskfinlands satsning på sin historia med minoritetspositionen att göra: här är vi!
För drygt tio år sedan kom det magnifika uppslagsverket Finlands svenska litteraturhistoria och i höstas gav litteraturkritikern och den feministiskt orienterade essäförfattaren Tuva Korsström ut Från Lexå till Glitterscenen. På drygt 500 sidor varvar Korsström personligt, spirituellt och inspirerande analytiskt författarporträtt med essäer. Hon visar hur den finlandssvenska litteraturen genremässigt rört sig från det korta formatet - som poesi (Tua Forsström), noveller (Solveig von Schoultz, Anders Cleve) självbiografisk förtätad prosa (Christer Kihlman, Henrik Tikkanen) - till större romanverk som Pirkko Lindbergs kärleksroman Byte, Kjell Westös epik, och Monika Fagerholms språkflödande experimentella prosa.
Titelns Lexå är Christer Kihlmans fiktiva ortsnamn för Borgå och Glitterscenen är välbekant för alla Monika Fagerholmläsare. Korsström - som tar avstamp i 60-talets personligt politiska litteratur - ger glädjande nog den sorgligt bortglömda men evigt intressanta Marianne Alopaeus lika stort utrymme som den mer kända och ursinnigt självbekännande portalfiguren Christer Kihlman. Alopaeus Mörkrets kärna från 1965 är en roman i tiden. Den handlar om frigörelse från högborgerlig uppväxt och ett uppvaknande som rymmer insikter om den europeiska rasismen (antisemitism) och klassförtrycket. Och om motståndets pris: ensamheten.
Handbokens upplägg är medryckande tematiskt. Här finns de arga unga männen och kvinnorörelsens författare. Korsström lyckas med det unika, nämligen att kvinnliga författare dominerar (något) till antalet. När Thomas Warburton 1984 skrev Åttio år finlandssvensk litteratur var kvinnorna anmärkningsvärt få. Korsströms handbok - som är tänkt som en fortsättning på Warburtons - missar inte heller barn- och ungdomslitteraturen. Österbottens arbetarförfattare och autodidakter är porträtterade, från författarsläkten Ågren till Robert Åsbacka, som för övrigt emigrerat till Flen. Här finns också de i finlandssvensk litteratur så sällsynta kvinnliga arbetarskildrarna, som Anna-Lisa Österberg och Mary-Ann Bäcksbacka som skrivit om Åbos arbetarkvarter på 50-talet.
Är den finlandssvenska litteraturen fortfarande ”det trånga rummet”? För att tala med författaren och litteraturprofessor emerita Merete Mazzarella som 1989 gav ut en essäsamling med samma titel. Historiskt sett har den varit medelklassig och självbespeglande. Handlat om en trång krets där alla är släkt, ”indianreservatet”, enligt Kjell Westö. Tuva Korsström skriver bland annat om sin egen mor Mirjam Tuominen. Det hade varit grovt tjänstefel att utesluta henne av nepotistiska skäl, eftersom Tuominen är en av svenska språkets mest högstående författare. I senare delen av sitt författarskap gestaltade hon efterkrigstidens lidande utifrån ett katolskt perspektiv. Påminner där om Birgitta Trotzig.
Korsström anser att ”det trånga rummet” inte längre gäller. Finlandssvensk litteratur är inte provinsiell, vill hon visa. Fast här nämns knappt något namn som inte är svensk- eller finskklingande. Korsströms egna verk är i alla fall inte exempel på navelskåderi. Essäistiken och intervjuerna har handlat om europeiska författare och filosofer, framför allt de franska.
Vad som däremot saknas i handboken är större delen av den nutida poesin vilket har orsakat debatt i Svenskfinland. Men det kan knappast den prosaorienterade Tuva Korsström klandras för. Snarare var det olyckligt att förlaget lanserade boken som ett ”referensverk” över finlandssvensk litteratur. Det är bara att hoppas att någon kliver in och förmedlar samtidspoesin på samma lustfyllda vis. Poesin är ju den finlandssvenska litteraturens nav.
Ibland är Korsström så gripen av en bok att hon refererar hela handlingen (Åsbackas Samlaren), ibland blir hon aningen för anekdotisk.
Men det är struntanmärkningar på ett imponerande kraftprov som både bildar och väcker läslust. Särskilt av de litterära skatter vars existens det litterära Sverige är pinsamt okunnigt om.
