Korten på bordet om Hammarskjöld
Tidens chefredaktör Daniel Suhonen kräver en oberoende kommission
Vid världspremiären av Göran Gunérs film om Dag Hammarskjöld (Fredens pris, 2005) råkade den gamle diplomaten Sverker Åström försäga sig:
”Filmen följer naturligtvis den officiella svenska hållningen att kraschen var ett attentat. Nej, förlåt. Att kraschen var en olycka, som är den officiella svenska hållningen. Just det.”
Kanske avslöjar de hittills okända bilderna på generalsekreterarens döda kropp som Aftonbladet i går kunde visa varför Åström gjorde en distinktion mellan ”sanningen” och den ”officiella svenska hållningen”.
Det är ingen ny tanke att Dag Hammarskjölds plan blev utsatt för ett attentat natten till den 18 september 1961. I en tidig svensk utredning angavs olyckans orsak som en ”yttre störning”.
Vilken sorts störning det var slogs aldrig fast.
Fyra officiella utredningar har sedan dess utrett Hammarskjölds död.
Den första, den rhodesiska haverikommissionen från januari 1962, kunde inte avgöra om det var pilotfel eller ett attentat.
Den andra rhodesiska utredningen från februari 1962, som byggde på materialet från den första utredningen, slog fast att orsaken var pilotfel. Samma slutsats kom den svenska enmansutredaren, diplomaten Bengt Rösiö, fram till 1993.
FN:s egen utredning, som var den tredje i ordningen och vars rapport mottogs av generalförsamlingen den 26 oktober 1962, slutade i en öppen fråga. FN-utredningen kunde inte styrka att orsaken skulle vara pilotfel. Beslutet i FN-resolution 1 759 blev i stället en order till den nye generalsekreteraren att återkomma till generalförsamlingen om några nya bevis skulle inkomma.
Den brittiske forskaren Susan Williams, Aftonbladets reporter Staffan Lindberg och tidskriften Tiden kan nu avslöja att kommissionerna mörklagt en viktig del av vittnesmålen från olyckan. Samtliga kommissioner har systematiskt struntat i de svarta vittnenas berättelser.
I gårdagens Aftonbladet kunde Mama Kankasa berätta hur hon sett Hammarskjölds plan förföljas av jaktplan, skjutas ner och störta brinnande till marken. Ett vittnesmål hon gav redan för 50 år sedan, men som då ignorerades av FN:s utredare.
Under fem års tid har ett tiotal vittnen sökts upp av chefen på Dag Hammarskjöld-centret Jacob Phiri och Sida-medarbetaren Göran Björkdahl,som alla bekräftar samma misstankar.
Misstankar som även har stöd i de privata arkiv som den norske FN-översten Björn Egge och den svenske flygteknikern Bo Virving lämnade efter sig.
Först 15 timmar efter kraschen hittas planet. I stort sett det enda som inte brunnit upp var generalsekreteraren Dag Hammarskjöld som närmast fridfullt sitter med bruten ryggrad, utan minsta brännmärke tillsammans med sin dokumentportfölj en bit från olycksplatsen.
Hur kom han dit?
Och är det möjligen så att han – som Björn Egge, förste FN-tjänsteman på plats‚ hävdat i flera decennier, vilket även anas på bilderna – att han kan ha ett skotthål i pannan? Enligt vissa experter bär bilderna märken av retuschering.
Bilderna visar också att Dag Hammarskjöld troligen var märkt med ett spelkort – enligt ryktena dödskortet spader ess – innanför skjortkragen.
Med de nya vittnesmålen och bilderna ställs den officiella versionen av sanningen på ända. En ny utredning krävs. Den kommission som Susan Williams och den brittiske överhuslorden Lord Lee of Crondall satt upp med bland andra juristen Richard Goldstone och diplomaten Hans Corell måste ges resurser av FN för att kunna utreda detta ordentligt.
FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon måste ta frågan tillbaka till FN:s generalförsamling enligt resolution 1 759.
Myndigheterna i Sverige, USA och Storbritannien måste ställa sina arkiv till förfogande i utredningens tjänst.
Säpos arkiv på Riksarkivet om Hammarskjöld-olyckan är fortfarande hemligstämplat. Obduktionsrapporten likaså.
Ingen kan säga att bilderna eller vittnesuppgifterna eller alla märkliga fakta kring denna olycka bevisar att det handlar om ett attentat. Det måste en ny riktig utredning svara på.
Men berättelsen om Hammarskjölds död kan mycket väl visa sig vara berättelsen om ett mord på sexton personer – varav nio svenska medborgare – på internationellt fredsuppdrag. Det kan vara så att dåvarande svenska myndigheter och regeringar valt att lägga locket på för att inte störa Sveriges utrikesrelationer.
En ny FN-utredning måste lägga alla fakta på bordet.
Men det behövs också en ny svensk kommission som utreder svenska myndigheters ansvar för denna mörkläggning.
Svenska politiker som Jan Eliasson och Carl Bildt som nu kan möjliggöra sanningen och kräva en ny FN-kommission kan finna stöd i vad Dag Hammarskjöld sa i FN 3 oktober 1960, som säkerligen också sammanfattar den svenska hållningen till dags dato: ”Det är mycket lätt att böja sig för en stormakts önskan. Det är en annan sak att göra motstånd.”
