Drömfamiljen
Natalia Kazmierska läser tre böcker om klanen Kennedy – utbölingarna som förändrade bilden av USA
Att familjen Kennedy har blivit en symbol för det mest amerikanska är konstigt, eftersom de egentligen stod för något opatriotiskt.
De var inga äkta yankees – de var katoliker.
Deras främsta attribut var radband, inte cowboyhatt. Satt de till häst så var det för att ägna sig åt rävjakt. Barnen drillades i latin, och lärde sig tidigt att bevara familjehemligheter. Kvinnornas uppgift var att krysta fram åtta–tio ungar, bikta sig regelbundet och anordna trevliga tebjudningar; en skilsmässa var otänkbar, så länge inte Vatikanen godkände. När Jackie Kennedy blev less på sin makes otrohetsaffärer virade hon in sig i en svart spetssjal och åkte iväg för att vila upp sig på ett nunnekloster.
Religionen är viktig om man ska förstå vurmen för denna solbrända, überfräscha jetsetfamilj.
När John F Kennedy svor presidenteden för exakt 50 år sedan var ju USA ett djupt odemokratiskt och rasistiskt land: den härskande eliten bestod uteslutande av vita protestanter. Människor diskriminerades öppet på grund av hudfärg, etnicitet och religion.
Kan vara värt att påminna om i dag, när WASP, som denna högsta kast också kallas, förknippas med så kallat preppymode och hiskeliga chinosbyxor. Men då förtryckte de vita bratsen alla som inte ansågs vara riktiga amerikaner – katoliker, judar, indianer, latinos, svarta – och utestängde dem från den politiska makten.
I höst kommer inte mindre än tre böcker på svenska om de första papisterna i Vita huset, och jag tror att intresset delvis kan kopplas ihop med den allmänna nostalgin kring USA:s forna storhetstid. Alla dessa storrökande, promiskuösa 50-talsmän i hatt som vi matats med i retro-tv-serier som Mad Men och Pan Am.
I våras visade SVT även den påkostade miniserien The Kennedys, kritiserad för att försöka smutskasta familjen.
Samma sak gäller nu amerikanen C David Heymanns skandalbok Bobby och Jackie, om det påstådda förhållandet mellan änkan och den mördade presidentens lillebror. Författaren har tidigare varit i blåsväder för att ha skarvat med fakta, och det är svårt att säga något om denna blandning av skvaller, vaga antydningar och bisarra detaljer kring sexställningar och poolpartyn. Mer än att den tyder på en längtan efter att återupprätta bilden av den potente amerikanske mannen.
Britt-Marie Mattsson, reporter på Göteborgs-Posten, kan däremot knappast anklagas för att rota i snuskiga detaljer. Hennes roman Vi tolererar inga förlorare är ett artigt porträtt, stundtals högtravande, ungefär som när Svenska Dagbladet rapporterar om kungahuset. Att hon som journalist fallit för frestelsen att skriva skönlitterärt kan man i och för sig förstå: det ger henne access till fantasieggande ögonblick, som när den blivande JFK ploppar ut ur livmodern och får navelsträngen avklippt. Eller när Jack och Jackie går på första dejten.
Hur hon trots detta stoff lyckas göra varenda scen, dialog och intrig så långtråkig är obegripligt. Det blir till slut en ganska sövande 600-sidig berättarstruktur, där det politiska mordet i Dallas 1963 får samma tyngd som beskrivningarna av Jackies pälskantade muffar och krokodilskor.
Ska man läsa en Kennedy-skildring i höst så rekommenderar jag hellre kunnige utrikeskorrespondenten Lennart Pehrsons Familjen Kennedy – en amerikansk dynasti. Speciellt den första halvan, om klanens mödosamma väg till makten. När allt kommer omkring var det ju bara under tre futtiga år som en Kennedy verkligen huserade bakom Ovala rummets skrivbord.
Pehrson, sedan många år bosatt i staterna, berättar här om presidentmodern Rose och hennes nästan fundamentalistiska religiösa övertygelse – hon förkastade sin dotter som blev kär i en protestant, eftersom det solkade familjens heder. Alla tragedier, skandaler och dödsolyckor som drabbade Kennedys såg hon som en form av martyrskap. Att hålla upp en tjusig La familia-fasad mot omvärlden betydde allt.
Även fadern Joseph höll fast vid detta högst katolska imagebyggande, där en bländande glamourös yta var minst lika viktig som innehållet.
Själv var han inte direkt Guds lamm, utan tog till alla medel för att få revansch i WASP-samhället.
Stångades mot den stängda dörren i traktens Country Club, stred med fula knep mot Bostons överklass-brahminer och myglade sig fram i skumrasket på Wall Street. Titeln på kapitlet om hans fem döttrar lyder kort och gott ”Lobotomi och lojalitet”. Det var sönerna som skulle fullborda hans drömmar om makt och ära.
När allt kommer omkring handlar fascinationen kring ”Kennedymyten” om just denna resa. Om hur de Andra, de katolska utbölingarna, människor av fel sort, med fel ursprung och med fel tro, ändå lyckades ta sig in och upp i samhällshierarkin. Kennedys förändrade i grunden bilden av det typiskt amerikanska. Det är en vacker saga om integration.
