Lolita som feminist
Näst intill heltäckande öppenhet om tabubelagd drift
Lolita är ett säljande namn, men Edward Albees scenversion av Vladimir Nabokovs roman är likväl ingen enkel regissörsuppgift.
Skandalromanen från 1955 består av pedofilen Humbert Humberts försvarstal angående sin tid med Lolita - flickan han strategiskt gjorde till sin styvdotter och sedan tog med på syndig motellturné, tills hon rymde. Nabokovs storhet ligger i språkets förföriska glidningar, som får läsaren att tvivla lika mycket på sitt eget omdöme som på Humberts.
På teaterscenen blir allt mer trivialt. Det hemliga rum romanläsaren delar med ett pervo blir offentligt. Hennes inre samvetsdialog förvandlas till ett fortlöpande gräl vid scenkanten, eftersom Albee drar upp ”författaren” på scen för att ömsom be om ursäkt för, ömsom förleda sin besatta Humbert-karaktär.
I stället för att söka sig tillbaka in i det farliga, hemliga rummet, tar regissören Nora Nilsson fasta på den öppna demonstrationen. Framför allt tycks hon vilja blottlägga det hjärnspökiga draget i all pedofili: förövarnas inbillning att barnet ”vill” exakt samma sak som de.
Som så ofta i vår ”postmoderna” era får smart projektionsteknik hjälpa till att framkalla en känsla av livet som illusion. Scenen är en naken grön studio som skådespelarna agerar i. Tekniken lägger sedan på passande miljöer - en amerikansk villa eller ett sjabbigt motell - och resultatet visas simultant på storskärm.
Fiktionsklyvnaden speglar inte bara Humberts tvivelaktiga minnesfabrikation, den ger också ett b-filmsartat liv åt raden av tillbakablickar som annars riskerar bli tråkiga (några blir det ändå). Som helhet blir formen både fyndig och dynamisk.
Men räcker det?
Nora Nilsson tar med sig delar av frigruppen Spinning Jenny till scenen och jag uppskattar deras antipatriarkala ambition. Caroline Söderström låter knappast sin Lolita försvinna mellan gubbars ord och händer. Hon liknar ingen lockande ”nymfett”, snarare en feministisk grotesk: ett övervuxet, brölande ungdomsbarn, helt skevt som passionsobjekt.
Johannes Bah Kuhnkes kåt-tindrande Humbert har ingenting hon i längden behöver. Tillsammans med ”författaren” får han följdenligt ända sin tid i rampljuset med en patetisk runksession, efter andra aktens paranoida splatterhämnd på en tredje ”snuskgubbe”.
Förlusten med denna feministiskt träffande och ungdomligt självsäkra komposition är att den lämnar ytterst lite utrymme för åskådarens inre arbete. Allt har redan ironiserats och diskuterats innan frågorna om sexualitetens förnedringsvärden ens fått snudda vid lustcentrum. Det är en näst intill heltäckande öppenhet.
