Jag hade väl aldrig hört talas om Emily Brontë
Det är bara tramsigt att förneka en kulturkanon
I dag och i morgon är det dags för Rinkeby bokfestival som i år går under temat ”Där Sverige möts”. Debutanten Sonia Hussain med boken ”Borde vara tacksam” och etablerade författare som Sami Said och Lena Andersson kommer till Rinkeby med i alla fall en gemensam nämnare: kärleken till litteraturen.
Festivalen i Rinkeby liknar de flesta bokfestivaler och mässor, med den stora skillnaden att den äger rum på en plats dit litteraturvärlden bara hittar i Nobeltider. Under lång tid har det känts lite underligt att blivande kanonböcker en gång om året representeras av elever från Rinkebyskolan när vare sig kanon eller Rinkeby som plats existerar resten av året. Eller ja, om man nu bortser från gängreportagen.
Men litteratur skapar möten och när bokfestivalen nu återkommer för andra året är det trösterikt att se nyfikenheten och intresset.
En av mina barndomstankar var att jag en dag skulle ha läst varenda bok som stod uppradad i Tensta bibliotek. Utan en aning om vad kanon var lånade jag böcker som ”Fly Wassilis, fly!” av An Rutgers, Gunnel Lindes ”Jag är en varulvsunge”, Stig Holmås ”Åskans son” och Tjechovnovellen ”Damen med hunden”. Den sistnämnda brukar vara mitt ess i kulturella sammanhang. Vad gäller Gunnel Linde har jag i stället för ”Jag är en varulvsunge” köpt ”Den vita stenen” till mina barn, för jag vet med mig vilka böcker som markerar vilka fält som den franske sociologen Pierre Bourdieu skulle säga.
När mamma en dag blev less på att ersätta biblioteksböcker betalade hon medlemskap i en bokklubb och jag läste alla de böcker som damp ner i brevinkastet. Men när jag i nian fick en lista på de böcker man ska ha läst eller åtminstone känna till gick kalla kårar längs ryggraden. Vadå Emily Brontë och ”Svindlande höjder”? Jag hade ”Georgia” av Lesley Pearse och vare sig hon eller hennes böcker fanns med i listan.
Jag minns klasskamrater som inte verkade ha samma förvirrade uttryck. För dem var uppenbarligen alla dessa författarnamn inte något nytt. Jag kände mig fruktansvärt dum och slutade läsa ett tag och tänkte att jag ändå aldrig skulle komma i kapp.
Det är både löjligt och tramsigt att förneka en kanon och det mest intressanta är att de som oftast skrynklar med näsan och skyr tanken på en kanon är de som har bokhyllorna fyllda med kanonböcker som de sedan ger i arv till sina barn eller barnbarn. Kanon finns redan för de som är medvetna om den. Och i Sverige innebär det att man måste ha rätt förutsättningar för att få tillgång till den. Det är ojämställt och skapar glapp mellan de som får tillgång till alla typer av berättelser och de barn och unga som begränsas av samma typ av tillgång.
Jag är inte nationalist men jag är för bildning, för det var väl ändå det som var en del av folkrörelsens grogrund, det som gjorde att arbetarklassen kunde resa sig. I mina mest osköna dagar kan jag använda min kunskap till att trycka ner dem som trycker ner mig. I mina bästa dagar delar jag med mig av min kärlek till Torgny Lindgren och hans ”Hummelhonung” till alla som är villiga att lyssna. Böckerna, även de jag skyr, såsom ”Den store Gatsby”, är mitt starkaste vapen och att jag fick tillgång till dem har bara att göra med de sociala umgängen jag haft under mina uppväxtår.
Det har med andra ord handlat om tur, eller ödet om man så vill. Och ska bildning bero på tur tror i alla fall jag att vi är illa ute.
