Jussi gör succé igen
Den första operan om världstenoren från Borlänge har haft världspremiär i Vattnäs
Att tala om en världspremiär i Vattnäs kan förefalla att mest vara en angelägenhet för orten, än för resten av världen. Men ibland kommer sådana meningar på skam, som nu, i just Vattnäs, när Mats Larsson Gothes tredje opera, Silverfågeln, uruppförts i Konsertladan med blott 300 publikplatser. Att operan handlar om Jussi Björling är faktiskt inte huvudsaken, utan det är kompositören, tillsammans med librettisten Greta Sundberg.
Historien om Jussi Björling bygger på Yrsa Stenius biografi Tills vingen brister. Stenius är mer intresserad av människan Björling, än av en världstenors karriär. Det handlar om Björlings demoner, fadern David Björling respektive spriten. Mot bakgrund av Björlings enorma arbetstakt, hans ständiga behov av att tillfredsställa sin far och med en hustru som månade lite för mycket om hans karriär, så är Björlings alkoholvanor – korta, intensiva perioder av självmedicinering – inte särskilt svåra att förstå, menar Stenius.
Ryktet om alkoholismen följde Björling in i döden; han utsattes ofta för mediernas och andras alltmer resignerade hån. Detta trots att de flesta framträdande han ställde in skedde med laga förfall. Dessutom så var det, mot bakgrund av en omfattande mängd scenframträdanden, ganska få gånger som han uteblev. Folkkär var han, folkkär är han, kanske allra mest i USA.
Operan om Björlings liv ligger nära vardagen. Berättelsen inleds på hans dödsbädd, där Besökaren påminner Björling om ett antal scener ur hans liv, vilka sedan spelas upp kronologiskt med enstaka återkomster till dödsbädden. Vi hör honom med pappa David i Björlingkvartetten (här dock en trio), mötet med operachefen John Forsell, familjesituationen med hustrun Anna-Lisa och dramatiken kring Linnea, som födde hans son Rolf innan Lucian och sångerskan Anna-Lisa dök upp.
Scenerna är raka och realistiska, berättandet effektivt. Sömlöst flyttar sig handlingen mellan nu och då med en minimal scenografi: en säng, några stolar och Jussis olika kostymer. Spelet i Mårten Forslunds regi är bra, något som är extra viktigt i en mindre salong som här. Med få undantag gör solisterna mycket bra ifrån sig, både sceniskt och vokalt. Göran Eliasson som den vuxne, på dödsbädden ångestridna Jussi har god röststyrka, liksom Anna Larsson med sin säkra altstämma som Besökaren. Anna-Lisa görs av Elisabeth Meyer; en rund, fokuserad sopran och sceniskt skicklig när hon med ett leende driver sin man allt hårdare.
Allra roligast är Lars Arvidson som operachef John Forsell. Denne strikte, bestämde men någonstans därunder mycket uppmärksamme fadersgestalt får inte bara en imponerande basröst, utan hålls också hårt i rollen, men med en fin ironisk skugga riktad mot publiken. Pappa David sjungs av Stefan Dahlberg, vars starka tenor bär syn för sägen för den verklige David Björlings förmåga. Bitvis kusligt porträttlik är Tobias Westman som den unge Jussi, dessutom med en vacker tenorstämma vars gränser är svåra att bedöma i en liten lokal som denna.
Och så musiken. Mats Larsson Gothe blir allt skickligare på att snabbt skapa rätt musikalisk stämning för röster och scener. Musiken går rakt ut utan att vara insmickrande, och med ett ämne som föreliggande kan han lägga in eleganta parafraser på arior från Björlings repertoar, inte minst tar han sats hos Puccini, vars naturalistiska operor – verismo är namnet på genren – passar som hand i handske, eftersom även Silverfågeln är ett slags modern verismo-opera.
Världspremiär i Vattnäs, sannerligen, det är precis vad det är, och det med besked.
