Mammas f*tta
Göran Sommardal svär över språkliga pekpinnar och vindflöjlar i nya SAOL
När jag anlände till Kina hösten 1973 hade den stora kulturrevolutionära ordutrensningen redan ägt rum. Den enda återstående ordboken – Xinhua zidian, oumbärlig och därför inte möjlig att dra in – hade skattats på sina värsta (= bästa) skällsord och kötteder.
Bland mycket annat var alla könsord försvunna. Plötsligt var den tidens häftigaste dagissvordom ”mammas fitta!” lexikografiskt osynlig. Precis som diao, kuk, inte ens i sin eufemistiska fjäderdräkt niao längre förekom i tryck. Mina studentkamrater fortsatte dock att använda ordet som rått kärvänligt tilltal i slutna sällskap.
Knulla, cao, undviks fortfarande ofta i många populära lexikon, men har ofta en varningstext.
Den kinesiska rumpan har däremot fortlöpande funnits kvar i många av sina anständiga och talspråkliga varianter: tun, pigu, pigudanr, ding, kao och allt vad som går att förbinda med denna ädla kroppsdel: fjärtar och fekalier.
Självklart försöker jag inte genom någon sorts guilt by innuendo hävda att Svenska Akademiens ordlista skulle stå inför en lingvistisk kulturrevolution, men det går att skymta en ideologisk sluss, som kan vara värd att uppmärksamma.
Alla de ord som kan sticka i ögonen, dra den samtidsideologiska elden på sig och ”väcka anstöt” som det kan heta i Ordlistan, eller verka ”nedsättande”, eller ”starkt nedsättande” – alla de orden utgör en rejält osammanhängande samling.
Medan somliga ord kan vara ”starkt nedsättande”, som ”fnask” och ”luder”, kan andra fås att passera något slags neutralt steriliseringsfilter. Genom att dela upp uppslagsordet idiot på ”1(åld.) intellektuellt handikappad person; 2(vanl.) numera person som bär sig dumt åt”, lyckas SAOL på prassligt byråkratiskt vis utmönstra det gravt nedsättande idiot! från de vanliga skällsorden.
I en språkvärld där ordens användningar och status oavbrutet omförhandlas, är det nödvändigt att de lexikografiska hjälpmedel som finns är öppna, och inte slutna, inför detta förhållande. Det är självklart att en ordlista som SAOL, till skillnad från SAOB (Svenska Akademiens ordbok) inte i alltför hög grad kan beakta historiska och retoriska bruk av orden, men det innebär inte heller att listan helt kan bortse från den retoriska och historiska dimension som oundvikligen utgör villkoren för användning av språket.
Låt mig ge två exempel.
1. Bokhora har varit en extremt framgångsrik och innehållsrik litteraturblogg, startad 2006, som strax anklagades för att stigmatisera den prostituerade kvinnan. Bokhora försvarade sig med att ”hora” ursprungligen kommer från forngermanskans khoraz, som betyder ”den som åtrår”: ”Vår definition av bokhora är således en man eller kvinna som utan begränsningar eller betänkligheter omfamnar och slukar alla slags texter, helst i bokform”.
Nu kan man inte definiera ett ords moderna betydelse med hjälp av dess etymologi, men genom att använda ”hora” i ett odelbart positivt sammanhang, så har bokbloggen faktiskt gjort sitt till för att något påverka omförhandlingen av ordets associationssfär.
Här tänkte jag genast: Bokbögen, och utan annat än att följa min intuition, så hittar jag sajten på nätet: en litteraturblogg med huvudfokus på hbtq-litteratur. Också en sådan titel är ett led i kampen för att ytterligare vrida ordets ”anstötliga” karaktär ur belackarnas händer.
2. N-ordet. Den form som n-ordet, det vill säga ”nigger”, ofta antar också på våra svenska anglo-amerikanskt dominerade populärkulturella breddgrader, är ytterligare ett bevis på hur snabbt och grundligt bruket och innebörden av ett ord kan omförhandlas.
Precis som ”bög” har bytt associationsriktning, har också ”nigger” i hiphop-världen bytt konnotation och blivit till ett retfullt kärleksfullt tilltal mellan afro-amerikaner. ”Niggers & bitches” i en låt av Nicki Minaj kan beteckna detsamma som ”birds & blokes” i den brittiska musikvärlden på 60-talet, fast utspelad från en farligare och tvetydigare klangbotten, där varken könet eller etniciteten ifrågasätts, men vars historiska cirklar både rubbas och sätts på spel.
Lika paradoxalt behåller ordet i andra ändan av det historiska spektrumet sin värsta pejorativa bemärkelse i skildringarna av den rasistiska amerikanska södern, hos en författare som William Faulkner. I beskrivningen av ett socialt sammanhang behärskat av ekonomisk, politisk och i sista instans våldsburen segregation kan man inte heller rycka ut ett förgripligt ord utan att medvetet pervertera historiografin.
Ser vi då till SAOL:s lösning på n-ordet, så får vi ett exempel på en tillplattande språksyn: ”Neger (nedsätt.), Använd hellre svart (person).”
I all välmening fortsätter SAOL att stappla framåt i den tvetydiga korrektheten. Det är ju sant att ordet ”svart” har (åter)erövrats i det afroamerikanska språkbruken i och med uppkomsten av Black power, Svarta pantrarna, svart kultur med mera. Men samtidigt är det lika sant att ”den svarte mannen” befinner sig i ett annat språkuniversum än ”den skäggige mannen” trots att båda kan ha samma hudfärg. Precis som ”den vite mannens börda” inte utspelas på samma språkliga breddgrader som ”den rödhårige mannens börda”, trots att båda kan ha samma hudfärg. Därför blir det också en sort illusionsmakeri, att föreställa sig att man synonymtekniskt kan ersätta ”neger” med ”svart” och därmed befria sig från den rasistiska kontexten.
Det är först när människorna själva förmår befria sig från förtryckande språktraditioner som också språket kan befrias. Därför bör språkanvändningen släppas loss, inte pådyvlas.
Synen på Ordlistan som en sorts språkbrukets vallgrav bekräftas av några av kommentarerna inför den nya utgåvan. Att ”hen” ska vara med i den nya ordlistan är ju självklart. Men att de som inte använder hen skulle vara motståndare till själva ordet, och därmed också underförstått till könsneutralitet i barnböcker, som Lena Lind Palicki, hen-ansvarig på Språkrådet, försöker påskina är helt befängt (P3 Nyheter 29 juli 2014).
Självklart går det att skriva icke könsdiskriminerande och genusjämställda texter utan att använda hen; frågan om hen eller ej kan inte reduceras till ett ställningstagande i någon sorts könskamp. Att som Lind Palickidessutom knyta detta motstånd till vissa folklager, ”lite äldre människor och människor på landsbygden” (läs: allehanda bonnläppar, ej förekommande i vare sig SAOL eller SAOB) ger ytterligare en språkmaoistisk efterklang åt resonemanget. Jämför med det underförstådda: den språkligt urbana noblessen i hen-kvarteren,
Att understucket försöka få icke-användandet av ”hen” att framstå som något slag av språkreaktionärt motstånd är föga upplysande i själva sakfrågan.
Det hade gått an om SAOL varit en mentometerbaserad avläsare av samtidens språkvanor, och de medföljande rekommendationerna till (språkmoraliskt) otadlig PK-brukssvenska , men det hade fortfarande varit problematiskt. Men när det också gör anspråk på att vara ett hjälpmedel för att läsa (och skriva) både samtida och någorlunda historiska och texter, krävs det att lexikograferna har is, inte bara vindflöjlar, i magen.
