Rysslands krig behöver inte fler nyanser
Stormakternas intressesfärer må vara realiteter men ska inte ges någon som helst legitimitet
I Aftonbladet Kultur skrev fredsforskaren Frida Stranne att hon redan en vecka in i Rysslands invasion av Ukraina fick kippa efter andan. Men trycket över bröstet berodde inte främst på de grova ryska folkrättsbrotten, utan på att svenska ”medier och politiker tycks ha blivit megafoner åt de mest inflytelserika amerikanska hökarna”.
Visst har hon poänger. Det är sant att vissa liberaler stämplar all kritik mot Nato som landsförräderi. Att författaren Thomas Engström slutar skriva för denna kultursida i stället för att replikera Stranne i sak är ett tråkigt tecken i tiden. Bevara oss för kultursidor där alla håller med varandra.
Sedan följer en lång uppräkning av amerikanska folkrättsbrott, som har blivit legio när invasionen ska ”nyanseras”. Framför allt uppehåller texten sig vid Irakkriget, och även jag minns hur den bloddrypande invasionen genomfördes med liberala och neokonservativa argument. Samt hur vänstern som enda kraft villkorslöst motsatte sig kriget.
Vissa ser jämförelsen som en whataboutism, men jag tycker att den är stimulerande. Även nu totar en stormakt ihop lögner för att motivera en blodig invasion. Dock drar jag andra slutsatser av kriget än Frida Stranne. För det spelade ingen roll då om Irak skulle må bra av att debaathifieras – kriget var ändå ett solklart folkrättsbrott. Samma sak bör gälla nu när Ukraina ska denazifieras.
Men Frida Stranne vill föra in ”komplexitet”. Hon påstår att rapporteringen innehåller ”luddiga informationer om vad som inträffat på en viss plats” och ”vilka intressen som driver på från olika håll”, samt anser att västvärlden bör ”tillmötesgå Moskvas krav på olika säkerhetsgarantier”. Klokt nog expliceras inte vilka krigsbrott vi bör betvivla, eller vad Putin ska få styra över i sina grannländer. Gissningsvis vill han slippa smittsamma folkval, samt att länderna inte släpps in i EU och Nato. Men precis som att USA inte har rätt att avsätta latinamerikanska presidenter man inte gillar, så har Ryssland inte rätt att bossa runt i sitt grannskap. Stormakternas intressesfärer må vara realiteter att förhålla sig till, men bör inte erkännas någon som helst legitimitet.
Visst bidrog chockterapi i kombination med geopolitisk isolering på 90-talet till Rysslands auktoritära utveckling. Vi bör inte ge upp om att förstå geopolitiken i sådana kausala termer, i synnerhet inte nu när ett svenskt Nato-inträde diskuteras. Men likväl har varken väst eller Ryssland rätt att bestämma över Ukrainas öde. Det har bara ukrainarna själva.
Om vänstersidan inte är principiell när rövarkapitalistiska Ryssland mördar sina grannar, så ekar argumenten ihåligt nästa gång ett västland slår på krigstrumman
Problemet med Strannes text är dock att landet knappt verkar existera. Huvudaktören är ett hycklande västligt ”vi” – ordet används ett trettiotal gånger – och i viss mån Ryssland. Detta monolitiskt vaga ”vi” är visst hjärntvättat och borde se sig självt i spegeln. Visst, om Putin ställs inför krigsrätt så borde han dela cell med George Bush. Däremot stämmer det knappast att USA:s världsbild är ”i det närmaste oemotsagd”. Det är just de livliga debatterna och proteströrelser i väst som hindrade flera länder att haka på USA:s villiga Irakkoalition.
Frida Stranne skriver: ”Hur vi vill förstå och förklara ett krig som nödvändigt för att skydda någons upplevda hot (läs USA) men utan nyanser villkorslöst beskriva den andres som ren aggression (läs Ryssland).”
För det första ses Irakkriget knappast som nödvändigt i väst, varken nu eller då. Det är i huvudsak sett som ett blodigt misslyckande, som vi ska fortsätta att påminna om. För det andra behövs i dag inte alls några nyanser: den ryska invasionen bör villkorslöst beskrivas som en ren aggression, punkt slut. Om vänstersidan inte är principiell när rövarkapitalistiska Ryssland mördar sina grannar, så ekar argumenten ihåligt nästa gång ett västland slår på krigstrumman.
Vissa liberaler försökte med samma vals under Irakkriget. Invasionen var ett misstag, harklade man plikttroget fram, men ägnade övrigt utrymme åt att visa på Saddam Husseins brott för att grumla amerikanernas skuld. (”Vi hade skött kriget bättre”, löd John Kerrys och Hillary Clintons halvhjärtade kritik, för den som minns.) Visst var Saddam Hussein en mördare, men den som insisterade för starkt på det just våren 2003 sågs med rätta på med misstänksamhet. Samma sak gäller den minoritet som gärna listar amerikanska krigsbrott just våren 2022.
Det finns dock ett ”vi” som jag gärna ingår i – nämligen den vänster som konsekvent motsätter sig imperialism oavsett vem som står för den. Lyckligtvis är den i majoritet.
Leonidas Aretakis är chefredaktör på Flamman och kritiker i Dagens Nyheter.
