Nu byggs trygga rum för besviken tokhöger
Segrarna bearbetar sin sorg över allt som inte blev
Det är ingen hejd på den politiska besvikelsen.
Ilska, ångest, krav på hämnd, depression, sarkastiska skratt. Det pågår varje kväll i timtals på Twitters pratfunktion, deras digitala hangout. Som en terapisession som pågår 24 timmar om dygnet.
Men det är inte förlorare som samtalar. Det är vinnare. Det är den nationalkonservativa högerns samtalschattar som har exploderat efter valet.
Mitt under pandemin lanserades det sociala mediet Clubhouse, där man kunde sitta hemma och hålla gemensamma röstsamtal. Appen var till en början exklusiv för en utvald skara användare, öppnades sedan upp för allmänheten – men då hade Twitter redan kopierat konceptet och skapat sin egna pratvariant, kallad områden (spaces). För den som velat hålla sig ajour med internationella frågor, som kriget i Ukraina eller slöjprotesterna i Iran, har det varit en värdefull källa. Alla kan gå in och lyssna, begära ordet och plockas upp på ”scen”, där tio personer kan ha mikrofonen samtidigt och samtala.
Detta har blivit ett viktigt forum för den yttersta högern. De som lämnade Twitter när president Trump stängdes av har krupit tillbaka under nya ägaren Elon Musks beskydd. Nu hålls dagliga spaces av svansen till Sverigedemokraterna. Men här firas det inte, inga champagneflaskor poppas, inga ”helg seger” utropas.
Varje kväll pågår ekokammaren till sent in på natten, för att sedan börja om med tidigt morgonprat. De talare som dygnat får uppskattning för sin dedikation
Grundtonen är bitter. Ett av de största områdena drivs av en förtidspensionär som ena kvällen bjuder in Hanif Bali som talare, nästa en morddömd, ökänd nazist. Det extrema och moderata samsas. Som ett Ring P1 för Tidökonservativa. Ibland med 50 deltagare, för att vid nästa tillfälle samla 5000 åhörare.
Trots valsegern ser sig deltagarna fortfarande som underdogs som väntar på återupprättelse. Det återkommande temat är vart deras skattepengar går. Varför ska de betala för klimatpolitik, public service, bibliotek. En hel vecka ägnas åt att diskutera den stoppade sagoföreläsningen som dragqueens skulle hållit på ett bibliotek i Olofström.
Talarna varnar för en eskalerande dekadens i samhället. Om en socialdemokratisk djup stat som fortfarande håller institutionerna i sitt grepp. Om kulturvänstern som fortfarande hindrar högerväljarna från att uttala sin invandringskritik högt. Varje kväll pågår ekokammaren till sent in på natten, för att sedan börja om med tidigt morgonprat. De talare som dygnat får uppskattning för sin dedikation.
På sajten Den nya mitten har Niklas Altermark beskrivit andan i Tidöavtalet, hur den ”talar till vår vilja att straffa” snarare än formulera visioner och framåtanda. Altermark betecknar känslorna som vädjas till som ressentiment, en känsla av att ha drabbats av en oförrätt som man inte kan släppa. ”Det är ett förakt och fördömande av andra som uppstår för att tillfredsställa vår tomhet när det inte längre finns något att tro på och vi inte klarar av att formulera en egen moral som kan vägleda oss”, skriver Altermark.
När de politiska ämnena är uttömda kommer andra upp sent på nätterna. Samtal om psykisk ohälsa, leva i långvarig arbetslöshet, om diagnoser. Någon bjuder in en läkare att föreläsa om adhd. Det pratas prepping, hur man ska klara samhällets sammanbrott. De yngre deltagarna startar egna spaces, där de får svinga ännu bredare, garva högre och dryfta ”judefrågan” fritt, utan boomers som pratar om livsångest.
Det vittnar om en tomhet en valseger inte kunde fylla.
Det skulle snarare behövas en form av gruppterapi. Kanske är det så man måste se på dessa nattsamtal. Som en högervariant av feminismens medvetandehöjande basgrupper där varje enskilt vittnesmål stärker den gemensamma bilden av vad som är fel med världen. Vilket skapar en kollektiv radikalisering – och en ännu ilsknare höger, utan en framtid i sikte.
