Korsdrag på operan
Lennart Bromander ser en förfärande aktuell föreställning
Bohuslav Martinus opera The greek passion skrevs för sjuttio år sedan och uruppfördes 1961 i Zürich, ett par år efter Martinus död. Att Wermlandsoperan nu ger den dess Sverige-premiär har sina goda skäl. The greek passion är nästan aktuellare i dag än när den skrevs.
Den bygger på en roman av Nikos Kazantzakis och utspelar sig i en grekisk by, en väl sammanhållen kommunitet, andligen styrd av en jovialisk fader Grigoris. Idyllen krossas när en grupp nödställda flyktingar anländer och vädjar om hjälp. En flykting dör, försvagad av hunger, och nu visar fader Grigoris en annan sida. Han sprider ryktet att flyktingarna är kolerasmittade, och de jagas iväg.
En herde i byn, Manolios, har just utsetts att spela Jesus i byns traditionella passionsspel, och han går så in i rollen, att han kräver att flyktingarna ska visas kristlig barmhärtighet. Han får med sig några bybor, bland annat den lättfotade Katerina, som valts att spela Maria Magdalena i passionsspelet. Till slut eggar den ondskefulle fader Grigoris (lysande gestaltad av Marcus Jupither) byborna att döda Manolios.
En i sanning mörk historia, och parallellerna till situationen i dagens storby Europa är kusliga. De behöver inte särskilt accentueras, vilket regissören Mira Bartov klokt nog heller inte gör. Föreställningen har flyt och stark dramatisk förtätning, trots att dramaturgin är ganska spretig; Martinu har försökt få med litet väl mycket från Kazantzakis stora roman. Inte minst vimlar det av människor med begränsad dramatisk funktion på den lilla scenen. Här finns alltför många småroller.
Det finns flera bottnar än främlingsfientlighet. Kraftmätningen mellan den institutionaliserade religionen och det kristliga budskapets kärna, som de representeras av fader Grigoris och Manolios, påminner starkt om den vi känner från legenden om storinkvisitorn i Bröderna Karamazov; det här är en opera laddad av undertexter. Musiken är dramatisk, vital, snabbt skiftande för att ibland plana ut i elegiska fraser med tydligt tjeckisk ton.
Johannes Gustafsson och Wermlands Sinfonietta gör Martinus nerviga musik full rättvisa, och det sjungs genomgående mycket bra. Marcus Jupither har en basauktoritativ motsvarighet bland flyktingarna i Johan Schinkler, Charlotta Larsson gör Katerina med passion och lidelse, i likhet med Niklas Björling-Rygert som Manolios, den enligt romantiteln ”på nytt korsfäste Kristus”.
