Svensk film har förlorat en av sina största krafter
Leif Furhammar var blott 28 år när han 1965 tilldelades en Guldbagge för ”särskilda insatser i svensk film”. Det var en utmärkelse som han under hela sitt liv skulle bekräfta att han förtjänade – få ha gjort så stora insatser för svensk film som han.
Började som recensent
Furhammar hade en lika rik som följdriktig yrkesbana. Han började som filmrecensent i Svenska Dagbladet, gick vidare som filmproducent på TV2 under de gyllene åren 1969-78, och var sen verksam som professor i filmvetenskap med särskilt intresse för dokumentärfilm. Efter avslutat värv vid Stockholms universitet skrev han film- och tv-kritik under ett par decennier för Dagens Nyheter.
Elegant stilist
Till Furhammars insatser hör även hans folkbildande praktverk Filmen i Sverige, men också hans uppgörelse med televisionens utveckling efter avregleringen och reklamens intrång.
Som recensent hade Furhammar de främsta egenskaper en kritiker ska ha. Han var ytterst påläst och nyfiken på allt, en elegant stilist och i sina analyser lika saklig som syrlig. Privat minns jag Leif som en fullständigt genuin människa med stor integritet, vänlig, ärlig, generös, eftertänksam med en stilla humor. Ständigt förälskad i sin hustru Barbro.
Blev 78 år gammal
Leif Furhammar avled i lördags natt efter ett hastigt insjuknande. Han blev 78 år. Mina tankar går till familjen och den stora vänkretsen. Och till svensk film, som förlorat en av sina största intellektuella krafter.
