Myrdalarna – inte alls en familj som andra
Jag-litteratur vet jag något om – den är hänsynslös och parasitär
I mitt barndomshem berättades ofta en historia om Jan Myrdal: Mormor och morfar bodde i Moskva, det här var någon gång på 1950-talet. Det var deras uppgift att ta hand om de svenska gäster som kom via Sveriges kommunistiska parti och dess ungdomsavdelning. Eftersom det var svårt att få biljetter till alla sevärdheter fick besökarna dela upp vad som fanns.
Det funkade problemfritt tills den gången en delegation med Jan Myrdal kom på besök. Han skulle ha biljetter till allt: cirkusen, Bolsjoj och Konstnärliga teatern. Det slutade med att min morfar tryckte upp Myrdal mot en klädhängare och sa något om kommunismens grundmaxim: att man ska dela lika och att han fan inte skulle kräva privilegier på grund av sitt efternamn.
Morfar, som vakade över min läsning, förbjöd Jan Myrdals författarskap. Det berodde inte så mycket på biljettegoismen i Moskva som att han hade valt fel väg, in i maoismen.
När ”Barndom” kom 1982 läste jag den i smyg. För mig var den nästan samma starka upplevelse som Maxim Gorkijs ”Min barndom”, men jag förstår om andra slukade den mest för att hans uppgörelse med ett par av socialdemokratins fixstjärnor. (Gunnar fick ”Nobelpriset” i ekonomi 1974 och Alva fick Nobels fredspris 1982.)
Jag registrerade Alva och Gunnars sorg och ilska mot det som skulle bli tre böcker, och tog parti för författaren, eftersom det var så bra litteratur, inte minst var Myrdals språkhantering enastående. Det gjorde alla. Det här var Jan Myrdals stora stund. Trots allt som förevarit – nu var han älskad av såväl borgerligheten, litteraturkritikerna som de som stod till vänster om sossarna.
Sedan kom massakern på Himmelska fridens torg, och Myrdal var ute i kylan igen. Efter murens fall kröp kopplet fram av människor som behövde vittna om hur Myrdal ”lurat” dem med sina Kina-böcker och Kampuchea-skildringar. Jag fattade aldrig det där. Hur kan man lägga hela sitt politiska vara i händerna på någon annan? Har man inte alltid ett eget ansvar att tänka självständigt?
”Att lägga livet till rätta” är det enskilt mest betydelsefulla verk som en historiker skrivit i efterkrigstid
När jag började på universitetet 1989 hade historikern Yvonne Hirdman just utkommit med boken ”Att lägga livet till rätta”, som en del i den storslagna Maktutredningen (SOU 1990:44). Där beskrevs välfärdsstaten vara en känslokall ”social ingenjörskonst”, signerad makarna Myrdal. En viktig källa för Hirdman var ”Barndom”.
”Att lägga livet till rätta” är det enskilt mest betydelsefulla verk som en historiker skrivit i efterkrigstid. Den fick, mot Hirdmans vilja, en central roll för det nyliberala Sveriges uppgörelse med världens mest avancerade välfärdsstat.
Timbro åt både Jan Myrdal och Yvonne Hirdman med sked.
Till slut var Myrdal tvungen att försvara sina föräldrar från anklagelserna om rasbiologiskt slagg och annat som de anklagades för. ”Alva och Gunnar var inga ras-ister”, underströk han. (Bindestrecket markerar hans karaktäristiska intonation.) Som ekonomhistorikern Janken Myrdal påpekar, har Yvonne Hirdman lagt ner stor kraft på att nyansera sig.
Ett nytt kapitel i familjen Myrdals inre liv kommer nu med ”De hemliga breven”. Det är för många en omskakande läsning eftersom de ger en helt annan bild av Jan Myrdals uppväxt. Föräldrarna tycks inte göra annat än curla honom. Fixa det och gör så, beordrar han och de är alltid redo.
Breven handlar om pengar och om Jans skrivprojekt. Ibland om hans uppbrott från kvinnorna, att han lämnat sonen Janken, mest handlar det om expedita ting. Men ett ämne nuddar de aldrig vid: Jans upplevelser av sin barndom. Att Alva följde med Gunnar till USA när Jan var två år och var borta i ett år. Att hon gjorde om samma sak när han var i yngre tonåren. Att Gunnar försvann var dock aldrig samma problem.
Livet igenom var Jan Myrdal djupt sårad över Alvas svek. Han kände sig övergiven, ratad, bortvald av sin mamma för en far, en konkurrent, som mobbade honom för att han var tjock och möjligen korkad.
Jan stod inte ut med att vara känslomässigt skuldsatt och begick därför ett karaktärsmord, byggt på medvetna lögner
Tjugo år senare lämnar Jan sin egen son Janken, men han tycks inte alls fatta att han hugger samma jack i sonens tillit som hans mamma gjort i honom. Jan påstår att han har varit en bra pappa, synd bara att Janken inte känner honom. Hos honom skymtar inte ett uns av dåligt samvete. Men är det inte det som ligger bakom Alva och Gunnars alla gåvor – skuldkänslor?
Lika lite tycks Janken Myrdal förstå vad ett sådant svek betyder. Han menar att Jan var förbannad på framför allt Alva just för att hon skämde bort honom för mycket. Jan stod inte ut med att vara känslomässigt skuldsatt och begick därför ett karaktärsmord, byggt på medvetna lögner.
Janken Myrdal verkar inte heller se sin egen ilska mot Jan.
Om en förälder väljer bort en vardag med sitt barn uppstår något som är svårt att fullt ut reparera även om man försöker. Det vet jag själv något om.
Jag menar inte att Janken Myrdal ljuger om sin pappa, inte alls. Men hans efterord blir en strålkastare rätt in mot det som är hans ärende: att ifrågasätta jag-litteraturens legitimitet. Men om självbiografiskt skrivande ska vara sant i den meningen att alla som beskrivs i historien ska känna igen sig och vara överens om handlingen, ja då måste vi lägga ner hela genren.
Jag-litteraturen är hänsynslös och parasitär. Det vet jag också någonting om.
Samtidigt ringar Janken Myrdal in ett reellt etiskt och moraliskt problem: får man påstå vad som helst om andra människor? Nej. Man får inte förtala folk. Att skönlitteraturen har ett oändligt mycket större svängrum än journalistiken beror på att den som känner sig drabbad av en bok sällan testar lagstiftningen. Man räds risken att de som dömer inte vill lägga sig i ”den konstnärliga friheten”.
Att diskvalificera den svenska välfärdsstaten som inhuman på grund av hur makarna Myrdal behandlade sin son enligt sonen själv, säger mer om läsarna än om värdet av jag-litteratur. Jan Myrdals syn på föräldrarnas politiska värv ligger för övrigt långt närmare Janken Myrdals uppfattning än den som Hirdman gav uttryck för 1989.
Jag förstår att Jan Myrdal inte ville att breven skulle offentliggöras. Han, som till och med hade testamenterat sin kropp till läkarstudenter – Gör vad ni vill! – jagade korrespondensen för att den inte skulle hamna i offentligheten. Å andra sidan: de brev han hade i sin ägo finns sedan flera år på Jan Myrdal-biblioteket i Varberg för vem som helst att läsa. Det hade han själv sett till, Janken har själv varit där och botaniserat. Han nämner inget om sin urvalsprincip, men jag vill tro att den är hederlig.
Jan Myrdals idéutveckling är ju inte ointressant bara för att den ibland tog sig underliga vägar
Jan Myrdal skrev på Aftonbladets kultursida i många decennier. Jag minns min första sommar på redaktionen, när Håkan Jaensson hade ett telefonsamtal med Myrdal. Han ville höja sitt arvode, men kulturchefen spjärnade emot med argumentet att han tillämpade lika lön för lika arbete – Myrdal skulle inte ha mer betalt än någon annan. Jag satt så att jag kunde höra Myrdal berätta om alla utgifter han och Gun Kessle hade. De skulle just bila ner till Frankrike för att hämta ett särskilt rödvin de tyckte om:
– Ety vi har vanor!
Jag tänkte på morfar, att det var synd att han aldrig fick höra det här.
När jag själv blev kulturchef 2009 var det min uppgift att ha kontakt med Jan Myrdal. Det blev en relation med förhinder. Han var van med att få in allt han skickade, men jag satte gränser. Vi blev osams på riktigt om en text till försvar för Nationella fronten. Jag tyckte den var åt helvete och kände olust att trycka den.
Jag refuserade den av hänsyn till Jan, och skröt lite med att jag måste vara en av få kvinnor i hans liv som sagt stopp och belägg. Nu undrar jag om jag gjorde rätt. Jan Myrdals idéutveckling är ju inte ointressant bara för att den ibland tog sig underliga vägar.
Jag träffade Jan Myrdal sista gången i Varberg på hans födelsedag den 19 juli 2020. Han satt i sin bostad, i anslutning till biblioteket, och var trött. Vi pratade lite om Alva, jag fick intrycket att han längtade efter henne. Jag frågade om han kunde lista sina fem bästa böcker, men han förstod inte frågan.
För mig skulle det vara rätt enkelt, sa jag: ”Barndom”, så klart. ”Maj – en kärlek”, ”Strindberg och Balzac”, ”Samtida bekännelser av en europeisk intellektuell”. Den där polemiken som är en lektion i skillnaden på att vara solidarisk och lojal. Essän om skillnaden mellan 1789 års och 1792 års franska författning. Allt om yttrandefrihet.
Han var gammal men jag var mer elak än sentimental. Jag frågade om han någon gång funderat över de många paradoxerna i hans intellektuella liv. Ingen har argumenterat för yttrandefriheten som han, samtidigt som han var den som försvarade stridsvagnarna på Himmelska fridens torg, att diktaturen slog ner folk som förtvivlade stod och sjöng Internationalen.
Jan hann inte samla sig till ett svar innan jag ställde en fråga till: Har du någon gång haft fel?
Jo, en gång. Det var när han skrev om en tysk-polsk gränsdragningsstrid, där han felaktigt tagit polackernas parti.
– Men det har du väl aldrig kritiserats för?
– Nej, nej.
Jag hoppas att ”De hemliga breven” väcker intresset för myrdalarnas författarskap. Gunnar Myrdals stora arbeten om Asien och om rasfrågan i USA, Alva Myrdals texter om fred och nedrustning, Jan Myrdals vindlande, vinglande vägar som gjort ett sådant enormt avtryck på ett par generationer läsare. Det finns mycket här att hämta för att förstå efterkrigstiden, samtiden, de intellektuella och en familj i dess mitt.
