Jan Myrdal – en sjukt privilegierad människa
”De hemliga breven” är skrivna som gangsterrap blandade med leninistisk polemik och Nietzsche
Publicerad 2023-11-06
Till och med 75 år gamla brev av en purung Jan Myrdal är starkare än det mesta i svensk litteratur och den eld som brann i Jan Myrdal var verkligen en av de häftigaste sedan Strindbergs dagar. Han hatade sin omgivning, vantrivdes i sitt eget liv och kräktes över det han såg som västerländskt hyckleri. Han erkände i sina brev till sin mor Alva att han var ”familjens misslyckande” men ”kompenserade det”, pubertalt och storhetsvansinnigt, genom att utnämna sig till ”familjens geni”.
Hans brevspråk är som gangsterrap plus leninistisk polemik plus Nietzsche. Ja, det är faktiskt otroligt. Jag sugs in i breven.
Sådant är ett av de bestående intrycken när jag läst ”De hemliga breven”, alltså de brev som Jan och Alva Myrdal skrev till varandra fram till den slutgiltiga brytningen. Alva sparade dem, Jan ville åt dem, antagligen rädd för att de skulle publiceras och visa vilken bortskämd borgarunge han verkligen var. Hade jag fått läsa de här breven som den tjugofemårige Jan Myrdalläsare jag en gång var, hade jag nog övervägt att slänga ut hans böcker; denne överklassunge fick hjälp med precis allt av sina föräldrar. Pengar, resor, kontakter, till slut rentav den villa i Mariefred där han parkerade sig. Jag har varit i den villan. Hade jag vetat att det var Alva och Gunnar Myrdal som skaffade den åt en fullvuxen son och fixade allt praktiskt runt det, hade jag påpekat för honom att den arbetarklass han sade sig försvara skulle chockerats över vilken sjukt privilegierad elitmänniska han var.
Här har vi stor litteratur som sprider osanningar om verkliga människor
Samtidigt ville Jan säkert åt de där breven därför att de riskerade att helt punktera sanningsanspråken i hans svit barndomsskildringar där han fullständigt hänsynslöslöst tog heder och ära av sin mor och sin far. I boken ”Barndom” beskrev Jan i synnerhet Alva som en iskall karriärist som alltid hatat att behöva dras med sin bråkige son. Det är en enastående bok, men det är helt klart att den rakt av ljuger om Alva. Man kan mildra omdömet ”ljuger” med att säga att det rör sig om en extremt subjektiv bild av föräldrarna sedd genom ett utsatt barns ögon. Jag försöker göra det, men det går inte: Här har vi stor litteratur som sprider osanningar om verkliga människor. Vad gör man med den paradoxen? Jag menar att den i slutändan är olöslig. Det enda vi kan göra är att leva med den och debattera den.
När Alva en dag fick höra sonens välkända röst läsa upp boken i Sveriges radio, klappade hon ihop. Hon blev aldrig riktigt sig själv igen. I offentligt svaromål gick hon aldrig. Denna enastående, blixtrande intelligenta välfärdsradikal som hade kämpat sig fram i ett patriarkalt samhälle, var nu gammal, på väg in i afasin, därför försvarslös. Men hon sparade breven, lät gömma dem, som i det värsta kriminaldrama i högborgerlig miljö.
Det som är så slående i dessa brev är att Alva verkligen älskar sin son, gör allt hon förmår för honom. Hon drivs säkerligen av dåligt samvete för att hon i Jans barndom lämnade honom för ett par långa utlandsvistelser med maken Gunnar. Som välfärdsdebattör på trettiotalet hade hon från konservativt håll ofta fått höra att hon inte borde vara ute på föreläsningar, hon borde stanna hemma med sina barn. På många sätt är det Alvas obrottsliga kärlek till sonen, som gör att de båda fastnar i det ödesmättade beroende av varandra som Jan skrupelfritt utnyttjar.
Simsalabim blev hans barndomsskildring ett av de tyngsta politiska inläggen i modern tid
Boken ”Barndom” släpptes dessutom i en samtid där det plötsligt fanns stor efterfrågan på förintande kritik av det socialdemoratiska välfärdsbygget. Bosse Lindqvist skriver i sin långa och mycket kloka inledning om stämningarna i åttiotalets början. Där fanns en vänster som alltid avskytt socialdemokratins kompromissande med kapitalet och en höger som plötsligt fick vänsterrebellen Jan Myrdal på sin sida i kritiken av ett påstått omänskligt välfärdsbygge, där livet minutiöst skulle läggas tillrätta av samhällsingenjörerna. Simsalabim blev hans barndomsskildring ett av de tyngsta politiska inläggen i modern tid.
Boken avslutas med en mycket fin betraktelse av historikern Janken Myrdal, Jans son. Jan övergav honom och modern och betedde sig ganska jävligt mot dem. Han skriver lugnt, sansat och sakligt om fenomenet Jan Myrdal, men man känner den bulta där: ilskan mot fadern och hela den genre som kallas autofiktion som så sällan skärskådas källkritiskt. En av Jankens förklaringar till varför fadern blev som han blev, är dennes misslyckande i det auktoritära svenska skolsystem där en överbeläst Jan inte passade in – för övrigt en av de gamla strukturer som modern Alva var ute efter att reformera.
Jag ser nu i mottagandet av dessa hemliga brev mellan en mor och en son att rätt många tar chansen att slutligen göra sig av med rösten Jan Myrdal, för att han ljög, för att han stödde blodiga diktaturer – och så var det: Han ljög och kramade diktaturer. Han framställs faktiskt närapå som genuint ondskefull. Men samtidigt fanns den där elden hos Jan Myrdal som ingen kan ta ifrån honom. Han skrev det han skrev i en tid när massorna i den fattiga världen reste sig mot västvärldens imperialism – i böcker som även Alva och Gunnar beundrade - och han gav en generation rätten till uppror.
Jan Myrdal blir vi aldrig av med. Inte heller Alva.
