Tyskvännerna vände och blev antinazister

Henrik Berggrens avslutande del av ”Landet utanför” är en pärla

Kajsa Ekis Ekman

helskärm

Det här är något så ovanligt som en fackbok utan ett narrativ. Henrik Berggrens ”Landet utanför: Sverige och kriget 1943–1945” har varken någon tes, någon handling eller någon huvudperson. Ambitionen är helt enkelt att berätta hur det var i Sverige under andra världskrigets sista år. Det är själva tiden som är huvudpersonen i hans trilogi om Sverige och kriget, där detta är den avslutande delen.

Berggren redogör för de politiska debatterna, citerar Astrid Lindgrens dagbok och Karl Gerhards tidningsintervjuer. Allt tas med, stort som smått. Det är till en början befriande och behagligt att inte behöva släpas in i ett narrativ – tyvärr gör bristen på berättelse att det blir lite monotont i längden.

Det är ett gediget arbete Berggren har gjort, och han lyckas för det mesta hålla sig objektiv. I inledningen berättar han att det här har varit den svåraste delen i trilogin att skriva, då det råder en stor brist på forskning och litteratur om krigets sista år; som om forskarna tappat intresse.

Ändå är det just dessa år som kanske är de intressantaste, därför att det är just då Sverige börjar svänga. Tyskvännerna blir tystare, antinazisterna självsäkrare, även opportunisterna börjar nu luta åt antinazism. Och som alla vet: när opportunisterna flockas runt en, då har man medvind.

Det är intressant ur ett psykologiskt perspektiv att se hur så många människors moral tycks vara avhängig en önskan att vara på ”rätt sida historien” – man vill inte bara ha rätt, man vill också få rätt. Jag förstår Ture Nermans bitterhet efter kriget – han hade dömts och fängslats för att han i sin tidning Trots allt! kritiserat Hitler. Socialdemokraterna hade förbjudit sina medlemmar att ha något att göra med Nerman och hans tidning. Och plötsligt, på grund av krigets utgång, säger sig hans forna belackare alltid ha varit antinazister.

Det här är också tiden då neutraliteten sätts på prov. Allt eftersom det blev tydligt att Tyskland höll på att förlora, började de allierade kräva att Sverige skulle upphöra med kullagerexporterna till Tyskland. Den svenska samlingsregeringen tvekade – man var fortfarande rädd för ett tyskt blixtanfall – och när kriget väl var över bjöds Sverige inte in till bildandet av FN som straff för sin hållning.

Neutraliteten hade starkt stöd av svenska folket – 96 procent – men innebar också något som det i dag inte talas mycket om – en hård censur av pressen. De som kritiserade Tyskland var belagda med transportförbud. Femton tidningar som publicerade vittnesmål om Gestapos tortyr av norska fångar drogs in 1942. Svenska kommunister placerades i läger i bland annat Storsien, något jag gärna sett att Berggren skrev lite mer om.

Och när sovjetiska styrkor befriade Majdanek och upptäckte gasugnarna, rapporterade inte svensk press om avslöjandet. De litade inte på sovjetiska källor – trots att de även publicerats i amerikansk press. Endast vänsterpressen skrev. Först då amerikanska styrkor befriade Buchenwald slogs det upp i stora reportage.

Just den objektiva ambitionen och tonens karaktär av journalfilm gör att man tidvis hajar till när Berggren griper in och ”tycker till”, med samtida ögon. Elin Wägners fredsmanifest var ”farligt naivt” skriver Berggren. Jaha – det tycker han? Men detta är randanmärkningar. På det stora hela är Berggrens bok en pärla.